När jag var yngre drömde jag om måååånga barn. Jag skulle ha massor av ungar som skulle ha jätteroligt tillsammans och jag skulle vara en mycket lyckligt hemmafru.
Om inte annat så har jag i allafall lärt mej att livet inte alltid blir som man tänkt sej. Jag har tre barn och kan inte för mitt liv tänka mej flera. Jag började jobba när första barnet var sju månader för jag stod inte ut med att vara hemma hela dagarna. När andra barnet kommit så hann jag inte ens fundera på jobb eftersom nästa barn är född 13 månader senare. När sista barnet väl kommit ut kunde jag knappt bärga mej tills jag fick börja plugga. Missförstå mej inte nu. Jag är galen i mina barn, kan göra en hel massa för att de ska må bra. Det var bara det att de skulle inte ha mått bra om jag varit hemma, eftersom jag vantrivdes med det. Att vara hemma alltså, inte med barnen.
För två år sen flyttade vi från en trång lägenhet till ett jättehus. Vi, det var alltså en mamma med sambo och tre barn. Vi hade även massor av plats för de fyra bonusbarnen om de ville komma på besök.
Men livet blir ju som sagt var inte alltid som man tänkt sej. Sambon flyttade (och tyvärr, med honom även "bonusbarnen") Äldsta dottern började på internatskola så kvar blev mamman och två barn. I nio rum och kök! Det har gjort mej lite deprimerad emellanåt.
Men en bra sak som kommer av att vi har så stort är att barnen kan alltid ta hem kompisar. Vilket i och för sej inte är så kul, när det dräller in ungar efter skolan och alla är hungriga, men skitsamma. Att ha ungarnas kompisar här hemma är kul! (för det mesta) Jag är jätteglad över att ungarnas kompisar vill vara här och framför allt så är jag glad och stolt över att mina barn vill dela dem med mej. För jag VILL vara en mamma som mina barn törs släppa i närheten av sina vänner.
Det här har jag gått och grunnat på en hel massa idag. Det här med hur man är inför sina barns kompisar alltså. Jag träffar ju barnens kompisar en hel del och framför allt lyssnar jag på dem en hel del och hör ofta hur de beskriver olika föräldrar. Så jag har lärt mej hur jag INTE vill vara:
1. Jag vill inte vara "skithäftig" och skämta med ungdomarna på ett heltöntigt pinsamt sätt.
2. Jag vill inte vara en misstänksam mamma som tror att ungarna drogar så fort de är lite trötta eller har jobbigt i skolan.
3. Jag vill inte vara en "mammig" mamma. Dvs kolla vad ungarna gör hela tiden.
4. Jag vill inte vara en mamma som "lägger sej i" Dvs kommer med åsikter om ungarna eller deras kompisar inför hela kompisgänget.
5. Jag vill inte vara en mamma som följer sina barn till skolan och tror att jag är en jättebra mamma om jag avsätter några timmar i månaden på att följa med på ungarnas lektioner.
Idag stod jag och pratade med min presumtive måg och han så något mycket klokt. "Jag försöker att bara vara mej själv och det tycker jag verkar lyckas bäst"
Det är den mamman jag vill vara. Den mamman som är mej själv. Den mamman som "tycker om"
Jag struntar i hur kompisarnas ungar ser på mej, för jag vill inte spela någon mammaroll. Däremot "tycker jag om". Mina barn har de mest underbara kompisar ska ni veta. Jag älskar att ha dem här, jag blir jättelycklig när de vill vara vän med mej på facebook. Jag blir stoltare än stoltast när de ropar HEJ ANNA ute på byn. Jag gillar att bara vara i närheten av dem.
Jag har haft förmånen att få följa med på alla barnens skolresor. Det har jag gjort, inte för att visa vad duktig förälder jag är, utan för att jag tycker att det är skitkul.
Jag vet vilka klasskompisar mina barn har, jag tror jag känner igen de flesta i både sjuan och 5/6:an och det är jag STOLT över.
Som sagt var, jag älskar att sitta och lyssna på dem, skämta med dem och prata med dem. Men jag har en regel som jag försöker följa. Det är på DERAS villkor.
Att gå fram till min äldsta dotters kompisar när de står på konsumparkeringen är totalförbjudet (utom vid nödläge förstås). Det är min dotters kompisar, inte mina.
Jag är ofta på Kilafors skola av olika anledningar och när man ska till personalutrymmena där så går man automatiskt genom uppehållsrummet där min son ofta håller till. Det är hans territorium. Jag hejar, men inte mera. Vill han eller hans kompisar något får de stoppa mej. Jag tränger mej inte på.
Yngsta dottern hänger ofta med sina kompisar nere vid Svempas, så jag kommer ofta förbi när jag ska in och handla. Samma sak där. Deras territorium!
Däremot tror jag att de vet att de KAN alltid ropa på mej, de får komma och prata med mej.
Jag har också märkt följande:
När jag parkerar bilen utanför Kilafors skola och går mot entren så kan det knacka på fönstret på övervåningen. Där står några av sonens kompisar och vinkar för fullt.
När jag är på Konsum och handlar så kommer äldsta dotterns kompisar fram och hejar.
När jag ska gå in på Svempas så kommer yngsta dotterns kompisar och berättar nåt roligt som hänt under dagen.
Å vet ni vad jag har gjort idag? Jo....jag har druckit kaffe med äldsta dotterns pojkvän och en kompis till dem och yngsta dotterns kompis har talat om att jag hade gjort jättegoda pannkakor.
I morgon ska jag skjutsa sonen och en av hans kompisar på innebandyträning. Det vet jag av erfarenhet att blir jätteskoj. Det är då jag får reda på allt som händer på Kilafors skola. Vem som är kär i vem, vem som hatar vem och hur en 14 årig kille ser på det här med tjejer.....
Ett av mina primära mammamål: Måtte mina barn aldrig skämmas för mej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar