När jag var 33 år träffade jag en man som var 47. En dag diskuterade vi en tillställning vi skulle på och jag var lite nervös för att göra fel. Han, däremot, verkade inte bry sej alls så jag frågade hur han kunde vara så lugn. Han svarade "Jag är för gammal för att skämmas".
Jag förstod inte alls vad han menade då, men numera förstår jag hans resonemang lite bättre.
Jag har också hört många säga under åren att "Livet börjar efter 40". Bullshit har jag sagt. Det är ju när man är ung och nyfiken som livet måste vara på topp. Då när allting händer; när man går ut skolan, tar körkort, gifter sej, skaffar barn. Allt sånt som de flesta gör INNAN de fyllt 40. Det är ju då livet måste vara på topp har jag alltid trott.
Men nu, nu är jag över 40, livet är på topp och jag är för gammal för att skämmas.
Jo, så är det faktiskt.
Jag har haft höjdpunkter i livet tidigare. Jag har tagit mitt körkort, Jag har varit huvudpersonen i bröllop. Jag har fått tre fantastiska barn. Jag har varit förälskad. Jag har haft otroligt intressanta arbeten, varit på fantastiska resor. Men jag har också varit deprimerad, haft värk i kroppen, panikångstanfall, varit med om plågsamma separationer, känt mej ensam. Känt mej överviktig. Känt mej utanför. Bekymrat mej över vad andra har för uppfattning om mej. Bekymrat mej över hur grannarna och lärarna tycker att jag sköter mina barn.
Listan kan göras lång....
Så hände något. Jag slutade bry mej så förbaskat mycket i allting. Nu kan jag ju inte påstå att det hände helt plötsligt på 40-års dagen eller att förändringen bara dök upp utan orsak. Jag tror att en hel massa omständighet hjälpte till att tydliggöra processen eftersom jag i samma veva separerade och förlorade mitt arbete.
Men hur som haver.
Livet har börjat efter 40. Det riktiga livet. Livet utan prestationsångest. Det njutbara livet. Visserligen har jag fortfarande krav på mej. Men det är krav som jag själv har ställt upp för mej. Det är sånt som jag vill göra.
Visst, det är jättetufft att plugga, jag blir trött och lätt dement. Men jag kan plugga med förvissningen om att det är en sak jag velat göra i 18 år och ÄNTLIGEN kan förverkliga. Jag har ett mål i sikte som jag med säkerhet vet att är vad jag själv vill.
Dessutom, eftersom åldern gett mej mera sunt förnuft (hoppas jag) så kan jag läsa för min egen skull. Visserligen måste jag skrapa ihop högskolepoängen för att få studielån, men det betyder inte så mycket och om jag får en massa E på tentorna istället för B, därför att jag gör det ju för min egen skull.
När jag var yngre hade jag också mycket svårare att säga nej eftersom jag var så rädd att folk skulle bli arga, eller ännu värre, besvikna på mej.
Numera (och nu kommer min mor att protestera) säger jag nej jätteofta. Det kan man inte tro när man tittar närmare på allt jag sysslar mej, men den stora skillnaden är att nu törs jag välja själv vad jag säger ja till. Så det jag inte har sagt nej till gör jag för att jag tycker det är så förtvivlat skoj. Men jag säger nej till mycket som jag inte vill göra. Jag säger också nej när jag känner att jag behöver vara ledig.
En annan sak som förändrats är åtkomligheten. Tidigare har det varit totalt otänkbart att låta bli att svara i telefon eller säga nej om någon vill komma och hälsa på. Att dra ur telefonjacket bara för att sova var bland det svåraste jag kunde tänka mej.
Numera är det helt naturligt att strunta i telefonen. Visserligen är det där med att dra ur jacket inget större problem eftersom den fasta telefonen är avskaffad sedan länge. Men faktiskt, är jag trött så är det helt okej att stänga av ljudet på mobilen och sova. (Om inte ungarna är ute och ränner, då vill jag gärna vara anträffbar). Jag kan också, eftersom jag är för gammal för att skämmas nu för tiden, erkänna att jag faktiskt kan låta bli att svara när jag ser vem som ringer också. Det är ju faktiskt så att vissa gånger orkar jag inte med vissa personer. Och eftersom jag även kan erkänna att jag ofta lämnar telefonen på något ställe där jag själv inte är så kan ju ingen ändå veta om jag lät bli att svara eller om jag bara inte hörde telefonsignalen.
Något som också förändrats är utseendet. Nu menar jag inte att jag ser annorlunda ut, annat än fler kilon. Nej, jag menar hur jag tänker om mitt utseende.
Det har ju funnits olika perioder i livet, men många av dem har inneburit långa sessioner med näsan i klädannonser, ansiktet framför spegeln för att lägga rätt makeup, dyra sittningar hos hårfrisören och sådant. Att träffa andra människor innan dusch och hyfsade kläder på var något som inte gjordes.
Numera kan jag till och med låta bli att borsta håret på en hel dag. Och vad gör det om det är ett lite hål i byxorna?
Missförstå mej inte. Jag har inte slutat duscha eller byta kläder. Jag bara gör det när jag känner för det. Och känner för det gör jag ofta när jag ska träffa andra människor på andra ställen än hemma hos mej. Men....jag gör det inte för att de ska tycka att jag ser bra ut, utan jag gör det mest för att jag tycker att det är artigast att inte lukta svett eller sunkiga kläder.
Jag köper kläder också, inte ofta....men ibland. Den stora skillnaden är hur jag ser på kläderna jag ska köpa. Förr var jag rädd för att köpa något som inte var "inne" för då kunde ju folk tycka att jag var en tönt.
Nu tittar jag på kläder och föreställer mej hur jag kommer att trivas med att ha dem på mej. Jag föreställer mej inte vad folk ska tycka om vad det är jag har på mej.
Samma sak med smink. Jag kan tycka det är jätteroligt att markera ögonen om jag ska ut med ett gäng kompisar eller nåt. Men när jag målar mej tänker jag på hur det gläder mej att göra det. Inte på hur andra ska tycka att jag ser ut.
Ibland på mornarna, när jag släpper ut hästarna eller går ut med hunden för morgonkissningen, kan jag tänka lite på vad grannarna ska tycka. Men jag gör det med ett skratt. För, vill grannarna bekymra sej över att se en 44-årig överviktig kvinna i hästhagen, iförd en rosa morgonrock och foppatofflor, ja då får de göra det.
För jag är för gammal för att skämmas....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar