Sommarmamma

Ikväll har vi varit på skolavslutning. Det var mycket stämningsfullt och trivsamt. Rektorn höll ett vackert tal, barnen sjöng för kung och fosterland om det långa härliga sommarlovet som väntar. Paviljongen var vackert smyckad med liljekonvaljer och björkar. Alla var finklädda och på bra humör. Alltså, en skolavslutning precis som en skolavslutning ska vara.


Missförstå mej nu inte. Jag tycker det är vackert med skolavslutningar. Det är jätteroligt för barnen att få bli sedda och hörda av alla sina anhöriga och det är jätteroligt att de verkligen får visa vad duktiga de är på denna sista fest innan sommarlovet.


Men....jag tycker skolavslutningar är sååååå tråkiga. Man ska, med ett leende på läpparna, sitta och tycka allt är så vackert och alla är så duktiga. 
Ärligt talat: Tycker alla verkligen att det är så härligt att höra på åtta flöjtspelande nioåringar som spelar i fem olika stämmor (ej i harmoni med varandra)? 
Eller de gulliga flickorna som så gärna sjunger en sång på ett språk de inte kan uttala till en melodi man inte kan urskilja?
Är det egentligen så roligt att sitta i 1,5 timme och lyssna till klass för klass som sjunger tre sånger var? Allt avslutas av en sjätteklassare som sjunger nationalsången så falskt så man helst har lust att SPRINGA ut därifrån. (Ja, jag har varit med om det)


När så äntligen själva avslutningskonserten är avklarad följer då fotograferingen!. Jajemän, det är den stunden ute i gröngräset där man känner sej som den mest misslyckade och ointresserade föräldern i världen om man inte har kameran med sej. För då ska man fota. Man ska fota hela klassen, närmaste kompisarna, barnet med läraren och barnet själv. Sen ska det kramas. (Glöm inte att fota kramarna!)
Lämna presenter och blommor ska man också göra då. Inte bara den present som någon duktig förälder har köpt från hela klassen till läraren/lärarna, utan dessutom ska man ju helst ha kommit ihåg att plocka vackra sommarblomster som barnet kan ge till sin lärare.


Jaja, jättegulligt, jättefint, jätteduktigt. Men jättekul? Nej tack. Ja, jag vet att man inte får säga så. Men hallååå, jag tycker så. 
Dessutom har jag själv varit på en massa skolavslutningar, som elev alltså, och blivit en hel massa fotograferad. De fotona har jag aldrig ens tänkt på som vuxen. Och aldrig saknat.
(Däremot hade vi som tradition därhemma att vi alltid tog ett foto av oss syskon som slutat skolan, framför syrenbusken hemma på gården. De fotona betyder nåt, inte de med lärarna)


Som sagt var; vi hade skolavslutning ikväll. Så nu kommer det som är ännu värre. 10 veckors sommarlov!
JA, jag vet, jag är en usel förälder. Och NEJ, jag håller inte med dem som tycker att vi ska slopa sommarloven, eller skicka skoltrötta elever på sommarskola. Jag tycker eleverna ska få ha sitt sommarlov.
Men....det är avskyvärt jobbigt.


För grejen är ju den att JAG har ju inte sommarlov. Mitt liv strosar ju på som vanligt. Jag behöver läsa böcker, skriva uppsatser, göra tentor via datorn. Att ha barn hemma som har sommarlov innebär att de tycker att jag ska göra en hel massa med dem.
Visst vill jag göra en massa med dem (och det gör vi). Men att göra en massa innebär att man måste ha pengar till att göra en massa. Och tid att göra en massa. Och lust att göra en massa.


Jag vill ha min vardag. Jag vill väcka barnen tidigt på morgonen, skicka iväg dem till skolan och veta att de inte kommer hem förrän framåt fyra på eftermiddagen och den tiden är MIN! Jag kan städa i lugn och ro medan jag lyssnar på Alexander Ebart i mina rosa lurar. Jag kan sitta vid datorn och skriva ett blogginlägg. Jag kan gå omkring i morgonrocken till lunch och är jag trött kan jag lägga mej en stund. Jag kan sätta mej i hammocken och läsa om politisk korruption hela dagen om jag vill. Behöver jag handla nåt, så åker jag ner och handlar, annars stannar jag hemma.


Nu är det som sagt sommarlov. Det innebär att barnen sover. De sover länge på förmiddagen och är vaken länge på kvällen. Visserligen är jag morgonpigg och är uppe långt före dem, men det är inte samma sak som när de är i skolan, för när de sover kan de ju komma ner när som helst. Dessutom är jag tröttare än dem på kvällarna, men är de ute och ränner så kan jag ju inte slappna av och sova förrän de kommit hem, vilket betyder att jag är konstant trött.


När de är hemma försvinner all mitt strosande. Jag menar; Står jag och diskar med bra musik i lurarna så kan du ge dej sjutton på att att alla ungar kommer och ställer frågor varannan minut. Varje gång måste jag knäppa av musiken och fråga vad de sa.
Sitter jag ute på altanen och läser så kan man ge sej sjutton på att det är något jätteviktigt som måste dryftas med mamma precis då.
Sitter jag vid datorn så bara måste nån göra något vid datorn precis då. (eller ställa hundra frågor)
Skulle jag gå omkring i morgonrocken en hel förmiddag kan man ge sej katten på att just den dagen kommer alla ungarnas kompisar tidigt och knackar på dörren.


Inte nog med allt detta störande. Det ska dessutom lagas mat. Okej, orättvist av mej. Mina barn är jätteduktiga att laga mat. Men nån måste ju se till att det finns hemma till allt som ska intas. Och är det så att jag tycker att jag handlat hem massor av bröd, mjölk, pålägg osv. Ja, då kan du ge dej sjutton på att alla ungar har alla kompisar här, så förråden töms på tre röda. Ner och handla igen.....(Jag avskyr att handla)


Sen kommer då slutet av sommaren. Dvs, de sista tre veckorna av sommarlovet, när ungarna både längtar efter och gruvar sej inför skolstarten. Då blir det dåligt humör. Massor av dåligt humör.
Och eftersom jag redan är slut efter sju veckor utan en hel massa ensamhet, så är ju inte jag heller på ett dugg bättre humör än barnen.
Det är egentligen de här sista tre veckorna av sommarlovet man ska göra alla resor. Det är då man borde ta sommarveckan hos farmor, Leksands sommarland, Gröna Lund, Liseberg, Furuvik och alla andra semesteraktiviteter.
Det är ju bara det att efter sju veckor med massor av kompisar, massor av mat och massor av glass så är ju alla pengar slut.


Så, tyck vad ni vill om vad jag är för förälder, men jag tänker då helt och fullt sluta med att ha dåligt samvete över hur dålig förälder jag är som tycker att skolavslutningar och sommarlov är skitjobbiga. Jag gläds med barnen men inte med mej.


Glad sommar!