NU ÄR JAG ARG!

Jag är precis hemkommen från "byn" (läs:Segersta) där jag deltagit i att försöka stoppa ett världskrig. Jag blir arg, jag blir ledsen och jag blir oerhört upprörd.

Alltså, på min tid, förr i tiden, på medeltiden eller nja, åtminstone på åttiotalet, när jag var tonåring så blev jag och mina kamrater oense ibland. Vi brukade lösa det med att gräla lite för att sedan inte ha något med varandra att göra på ett tag. Möjligen, medan var som mest uppretad över kompisen, så kanske man pratade lite illa om den kompisen till sina andra kompisar, men sedan blev man liksom sams igen och fortsatte som förut.
När jag säger att man pratade lite illa om sin kompisar så menar jag alltså såna saker som: "Jag tycker hon är helknäpp" eller "Hon gjorde si eller så och var dum"

Så gör man inte längre har jag märkt. Nu skriker man till varandra om man blir osams. Då menar jag inte att man skriker; "Dumma dej", utan man skriker "GÅ OCH DÖ DIN JÄVLA HORA" Det hör liksom till att man gör så.
När man inte är på samma ställe och skriker till varandra, då RINGER man. Man ringer till den man är osams med flera gånger i timmen. Däremellan ringer man också till andra kompisar och berättar vad fruktansvärt vidrig den andre kompisen är. Då menar jag inte ; "Hon är dum" utan jag menar "Hon är ett fetto och helt sjuk i huvudet"
Sen kan man alltid blogga om vad vidrig denna människa är. Och så kan man använda sms eller Kik, för att förtydliga det hela med att skriva, både till den det berör och till andra om hur fruktansvärt vedervärdig denna person nu är.

En annan sak som förändrats sedan åttiotalet är synen på föräldrarna. På "min tid" så gjorde man som föräldrarna sa. Om min mamma eller pappa sa att jag skulle vara hemma klockan tio på kvällen, så var jag hemma klockan tio på kvällen. Om min mamma eller pappa skällde på mej för att de tyckte jag gjort fel så tog jag åt mej av vad de skällde om. Jag kanske inte höll med om allt de sa, men jag visste ändå att det var de som bestämde.
Om det skulle vara så att någon annan kompis förälder sa att vi gjorde fel eller skällde på oss, så var man beredd att sjunka genom jorden för man skämdes så otroligt. För kompisarnas föräldrar var liksom totala auktoriteter som man alltid hade ännu mera respekt för.

Så är det inte heller längre kan jag meddela. Numera ringer man upp kompisens förälder om man tycker att den gjort något den inte ska. Och skäller.
Är det så att en förälder skriver något negativt, eller kritiserar sitt barns status på facebook så är det inte helt ovanligt att denne modige förälder får ett spydigt och nonchalant svar från någon av sitt barns kompisar.

En sak som dock inte var aktuell när jag var tonåring var integriteten och hemlighållandet. Det var liksom aldrig aktuellt. Hade man hemligheter så var det muntliga hemligheter. Var det så att någon berättade för sina föräldrar så var det upp till dem. Och var det så att föräldrarna hörde vad man pratade om med sina kompisar så var det liksom "so what".
Integriteten är viktig nu. Och självbestämmandet. Tydligen....

Upprinnelsen till denna kvälls irritation var i torsdagsnatt då min yngsta försvann. Hon smet ut sent på kvällen och vägrade svara i telefon.
Mitt i natten såg jag på facebook att hennes kompis hade "taggat" henne och en tjej till......i Segersta.
Efter ett tag kommenterade några andra, äldre ungdomar,  att de hade varit nära att köra på dessa tre tjejer. Jag förstod även senare att en av tjejerna idkat skadegörelse vid ett hus en bit härifrån. Jag blev rasande, men fick inte tag i dem på natten. Som den otroligt slitna och sömnbristbesvärade mamma jag är så somnade jag till slut (Jag visste ju att de var flera och jag visste att de var i byn). När jag vaknade tidigt nästa morgon var dottern i allafall hemma.
Men jag var arg. Oj, så arg jag var.
Jag anser dessutom att när en trettonåring missbrukat ett förtroende så har jag fullständig rätt att beslagta henne käraste ägodel (som jag betalar för) så jag beslagtog hennes telefon. Jag anser också att en trettonåring som mår dåligt och som är mitt ansvar, inte har så himla stor rätt till hemligheter längre,så jag snokade igenom hennes telefon för att hitta en ledtråd på varför hon mår så dåligt och framför allt, vad det var som hänt under natten.
Jag läste inte allt, följde bara två, i mina ögon, intressanta konversationer på Kik. (Kik är ett sms program som inte lagrar sms i telefonen, vilket gör det otroligt lätt att skriva dumma saker och sen inte låtsas om som att man skrivit dem) 
I den första konversationen kunde jag följa planeringen för nattens bravader. Två av tjejerna GICK en mil från Kilafors och en av tjejerna redogjorde även för sin plan att förstöra en massa hos en klasskompis föräldrars hus.
I den andra konversationen kunde jag följa en lång period av sexuellt utnyttjande. Inblandade var två TRETTONÅRINGAR!!!! Men det hör inte till det här inlägget.

Men alltså, när jag var 13/14 år så existerade inte sånt alls. Man planerade inte att vandalisera hemma hos någon som man var sur på och man hade inte sex. 

Nu har det alltså kommit fram att jag läst hennes konversation (Mest för att jag talat om att jag läst att de planerade torsdagsnattens begivenheter). Helt plötsligt ringer min telefon nu ikväll. Okänt nummer. Ung tjej som inte presenterar sej och frågar "Har du tagit XX mobiltelefon och läste vad alla hennes kompisar har skrivit?" 
Jag svarade, lugnt och sansat att, Ja, jag har beslagtagit hennes telefon och Nej, jag har inte läst allt, bara det som rörde torsdagsnattens bravader och det andra (som jag inte ska ta upp i inlägget) 
Så när min dotter ringde upp mej, totalt vansinnig, så var de i det läget att hon och en tjej till som var ute på byn, pratade i telefon med tre andra tjejer som är i en annan by ikväll och de var osams.
Jag tog bilen och åkte ner till byn där de satt. (mina tjejer alltså) och kom mitt i ett telefonsamtal med högtalarfunktionen aktiverad. Jag fick höra : "Din jävla hora, jag ska döda dej" Du förtjänar inte att leva" "Jag ska köra in en pinne i hjärnan på dej" "Jag ska tala om för din mamma att du röker" "Vi ska snacka skit om dej så mycket vi kan" "Vi kommer att sprida skit om er så ingen kommer att prata med er i skolan" Osv....osv....osv.....
Det här kom från båda hållen (min dotter är inte oskyldig)
Så jag tog telefonen och snackade lite med dem i andra änden. Förklarade hur jag såg på saken och talade om för dem att de skulle inte prata med varandra mer på ett tag.
Men, de hade tydligen hunnit med det viktigaste i alla fall: Ringa och berätta vad vidriga dessa Segerstabrudar var, för det åkte förbi några andra tjejer och pekade finger åt "mina".

Så här är det i den yngre tonårsvärlden mina vänner. Min dotter kanske har det lite extra besvärligt med en pappa som tagit livet av sej och en mamma som är ensamstående. Men så är det inte för de andra tjejerna jag pratat med ikväll. Två av dem bor med båda sina respektabla biologiska föräldrar och de andra två bor växelvis hos sina ordentliga föräldrar. Fina flickor. Dock inte i käften. 

Jag undrar vad det beror på? Har det svängt över så totalt från den totalitära vuxenauktoriten till att man inte har respekt för andra alls?
Har man som förälder inte ens rätt att ta barnens mobiltelefoner, eller ens säga ifrån åt trettonåringar som beter sej illa?
Jag vet ju i alla fall vad jag får höra med jämna mellanrum om jag råkar ta tag i min trettonåring när vi är osams: "Jag ska ringa soc eller polisen och anmäla dej för misshandel"