Fast det finns en anledning till att jag skulle bli väldigt fattig om jag valde den karriären. Jag tycker nämligen att det mesta är så bra. Jag blir liksom så otroligt lätt förälskad i filmen jag ser på, boken jag läser och låten jag hör. Det är inte så att jag tycker allt är helt strålande bra rakt igenom, men i mitt huvud dyker det alltid upp sådant som liksom motverkar anledningen till att det jag ser, läser eller hör skulle vara alltigenom uruselt.
Ta till exempel filmen "The lucky one". Det är en film om en amerikansk soldat som hittar ett foto på backen som föreställer en vacker kvinna när han befinner sej mitt i ett brinnande krig. Han får för sej att den kvinnan blivit hans "lyckoamulett" och bestämmer sej för att leta reda på henne då han kommer hem till USA och så vidare.....Filmen grundar sej på en bestsellerbok och handlingen är superbra. Problemet är bara att filmen inte är det. Regissören (eller storytellern) har varit så mån om att få med så mycket från boken att man inte lagt ner någon tid på att få ett djup i filmen, därför blir den ganska "platt".
Fast, jag kan ju ändå inte ge filmen dåligt betyg eftersom jag hittar så mycket förmildrande omständigheter : "Zac Efron var ju lysande" Hon som spelade mormodern, oj vilkens skådespelerska" "Jo, men storyn var ju jättevacker" "Scenografin var makalös" Så där håller jag på....Till slut har jag övertalat mej själv till att tycka att den var jättebra och på det viset blir jag ju ingen bra filmkritiker?
Jag har även svårt med att tycka att någon låt är en skitlåt. Jag tycker också att det är otroligt störande när andra säger att en låt är en skitlåt.
Såg det på facebook några gånger i går kväll när det var melodifestival och blev ganska irriterad.
För när det gäller musik så är ju smaken ganska delad. Eller?
Jag har till exempel väldigt svårt för musik som innehåller långa solopartier med elgitarrer som solister. Jag ryser i kroppen och stänger av musiken.
Men jag inser ju också att finns de som älskar långa elgitarrsolon. Då blir det ju liksom fel om jag säger "sicken skitlåt", för det är ju inte alls säkert att det är en skitlåt, det är bara jag som inte gillar elgitarrsolon.
Så....jag tittade alltså på melodifestivalen i går kväll. Jag lyssnade och tittade på alla 26 bidragen. Jag hade inte hört ett enda före (förutom Sverige) så alla låtar var helt nya för mina öron. Och ärligt talat så kan jag inte säga att jag tycker att ett enda bidrag vår "dåligt". För det tyckte jag inte.
Jag funderade i och för sig ett tag på vad Grekland hade där att göra, men så slog det mej att det finns betydligt mer greker än det finns mej och om grekerna tyckte att bidraget var bra och demokratin faktiskt föddes i Grekland så kan väl inte jag komma här och säga att majoriteten har fel utan kan bara rent krasst konstatera att just det bidraget var något som inte jag kommer att lyssna på så mycket igen. Jag kan ju inte säga att det var en skitlåt. Den passade bara inte mina öron så bra. Eller?
Författaren E.L James (Hon som har skrivit 50 nyanser av......) verkar ha samma syn på saken som mej. Jag följer henne på twitter och märkte i går att hon är helt fascinerad av melodifestivalen. Det var jätteskoj att följa henne, inte bara för att hon berömde arrangemanget till tusen, utan för att hon också lyckade säga något positivt om de flesta bidragen. Jag kände liksom igen mej i hennes resonemang.
När Litauen sjöng så kommenterade hon : "Oh, love that belt"
Om Moldaviens framförande sa hon "Jag har sett detta....i wicked och hunger games"
Hon älskade den spanska sångerskans klänning och den belgiske sångaren är lika gammal som E.L:s son.
Hon var också fascinerad över Estlands sångerskas lungor, eftersom hon tydligen även är gravid i femte månaden.
Hon var imponerad över att Tysklands bidrag kunde gå ner för en brant trappa med så höga klackar och hon gillade grekens hår.
Det är precis så jag gör med det mesta. Även om jag inte gillar det så hittar jag ändå något att gilla så jag inte ska säga att jag tycker att det var alltigenom dåligt. För det känns liksom taskigt mot dem som gillar det om jag säger att det är skräp.
Det är i och för sig inte alltid som jag själv kommer på något positivt eller sånt som gör att det blir roligare. Ibland har jag god hjälp av andra också.
Barnen till exempel. När de säger att "Kolla, den armeniske sångaren ser ut som en blandning mellan Jesus och Johnny Depp" Eftersom jag gillar både Jesus och Johnny så blir ju liksom sången också bättre.
Greklands bidrag blev också bra mycket roligare när Niklas Strömstedt sa att de hade ÖSK:s reservställ på sej.
Niklas sa också: "Ibland känns det som om det finns fler än tolv toner...ibland hittar någon på en alldeles ny, inte helt ren, men ändå...."
Det gjorde att jag även kunde försvara Tysklands bidrag. Jag kunde se henne som en innovatör. Hon hittade ju på flera nya toner i alla fall.
Tja, det var min analys av melodifestivalen det. Och förklaringen till att jag inte kan säga att något som någon annan lagt ner tid och möda på är "skit"
Förresten, jag kan här med upplysa om att den brittiske författaren som större delen av tiden lever i USA: E:L James avslutar sin twitterrapportering med "Wow!!! Spectacular. Sweden, great production and lighting design. Tis is a triumph. Congratulations"
Eftersom E.L tycker så så kan ju inte jag gå omkring att säga att melodifestivalen är skit. Eller? Förresten är jag stolt över att vara svensk. Så det så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar