Januari 2015

Efter att en vanlig tisdagkväll upplevt nesan med att missa ett styrelsemöte pga min egen trötthet och tomma hjärna inser jag att jag i slutet av januari kommer att få börja om från början med mitt liv. Lite som i filmen "Älska mig igen" liksom.
I och för sig så handlar den filmen om en kvinna som råkar ut för en bilolycka och hennes senaste fem år i livet utplånas helt ur hennes minne, och jag har ju inte råkat ut för en olycka, men ändå.
Ibland känns det som om hela livet är satt på tomgång och allt utanför min egen hjärna bara rusar iväg utan att jag hinner med.

Jag inser att jag kommer att få tillbringa första halvan av 2015 med att be om ursäkt till alla jag försummat i 3½ år. 

För mitt huvud är så oerhört fullt. 
Man skulle ju kunna tro att det är "lugnt" att plugga som jag gör. Det är ju på distans och vi är ju bara i Gävle en gång i veckan max. Några föreläsningar ibland och sen borde det ju vara bra.
Men så är det då icke det fungerar. Eller jo, vi är bara i Gävle en gång i veckan och vi har bara några föreläsningar ibland.
Vi har lite uppgifter som ska göras inför seminarier och vi har lite individuella uppgifter som ska lämnas in ibland.
Åsså en sisådär 7-8 böcker att plöja varje 10-veckors period.
Allt det där är faktiskt inte så farligt. Det tar inte så mycket tid. Jag är hemma och ledig mycket.
Men det är då det VERKLIGA arbetet börjar: Processandet

För det här finns i huvudet hela tiden. Teorier hit och teorier dit. Allt ska sättas in i ett sammanhang och varenda tanke analyseras (inte alltid frivilligt)
Det är ju inte direkt tankar som någon utomstående förstår heller, alltså undviker man utomstående. Åtminstone kommer jag på mej med att göra det.

Jag kan gå på stan (The big city of Bns). På avstånd ser jag någon jag känner och tycker om. Alltså blir den helt naturliga (!) reaktionen att gå en omväg för att slippa träffa personen ifråga.
Därför att just då håller min hjärna på att klura ut avvikelsespiralen. Om jag stannar och pratar om något annat verkar min hjärna tro att det blir för mycket och den spontana ordern från hjärnan till kroppen blir ; Gå härifrån!

Jag ber alltså härmed om ursäkt om någon upplever att jag undviker någon. Det är inte av elakhet, det är bara en processreaktion.

Om jag är mitt inne i att processa gerotrancendensen och någon ringer för att tala om att jag glömt ett styrelsemöte och de sitter och väntar på mej så beror det förmodligen på att hjärnan håller på att sortera ut begreppen kring åldrandet. Hur intressant tror ni då att det är med placeringen på "nasstuga" på hembygdsgården känns?
Det är inte det att jag inte bryr mej om var "nasstugan" ska placeras. Det är bara det att just då finns det ingen plats över i min hjärna för någon "nasstuga".

Jag ber alltså härmed alla jag sitter i samma styrelse som om ursäkt för att jag inte kommer. Det är inte av ointresse, det är bara en för tillfället överfull hjärna.

Jag kan också se på facebook att någon jag känner och tycker om fyller år eller nåt annat skoj. (För läsa facebook går bra, bara jag slipper vara aktiv själv) Jag tänker att jag ska skriva något, ringa eller åtminstone "gilla" någon status eller bilder.
Fast just precis då så kan jag komma att tänka på KASAM (Känsla av sammanhang) och hjärnan låser sej på det. Då glömmer jag att jag skulle skriva, ringa eller "gilla" och sen är det borta ur minnet.

Jag ber alltså härmed alla jag inte ringer till, gratulerar, skriver till eller låter bli att "gilla" om ursäkt. Det är inte det att jag struntar i er, jag bara klurar på känslan av sammanhang.

När jag processar existensialismen eller humanismen finns det inga räkningar. När jag benar ut systemteorieri hjärnan finns det inga andra människor.
Eller jo, det finns Gunillor, Idor, Annor, Linneor, Ninnior, Sofior m.fl. De är inne i samma processande som mej, alltså blir det naturligt att kommunicera med dem. Det är inte lika naturligt att kommunicera med någon som inte fattar vad i hela fridens dagar jag pratar om.
Och de människor som gör mest intryck på mej just nu (som t.ex han som höll dagens föredrag om samtalsteorier) är det ju inte en käft förutom de jag pluggar tillsammans med som har en aning om vem det är.....

Det finns ju vissa saker som måste få plats i hjärnan förutom mina teoriprocesser. Barnen är en sån sak. Så barnen kommer jag ihåg. De har det lite trassligt med skolan emellanåt också och eftersom barnens mående är viktigt och skolan är en viktig del i deras liv så kommer jag oftast ihåg de möten jag har med och omkring barnen.
Innebandyn är viktig i sonens liv, så innebandyn kommer jag för det mesta ihåg också, eftersom sonen är viktig.
Jag kommer även ihåg läkartider och medicininköp till den eksemande yngstingen, eftersom hon är viktig så är det ju också viktigt att hon får hjälp.
Jag kommer även (för det mesta) ihåg att jag har en vuxen dotter som bor här. Om inte annat så kommer hon ihåg mej, för hon verkar förstå rätt bra vad jag håller på med och hjälper till att hålla reda på saker som jag strular till och glömmer. Så hon är viktig för mej.
För det mesta kommer jag också ihåg min systers familj. Torsdagkvällarna funkar ganska bra eftersom det är en återkommande aktivitet (Jag är barnvakt nästan varje torsdagkväll)
Lite värre kan det bli när jag ska vara barnvakt någon lördag eller söndag, men så länge systern påminner mej kvällen före brukar det funka. Det är ju inte det att jag inte vill umgås med syskonbarnen, det är bara det att tiden bara rinner iväg när processandet tar över hjärnan.

Jag ber alltså härmed alla jag glömt bort saker jag sagt att jag skulle göra om ursäkt för att jag glömt det. Det är inte illvilja, det är bara en för trång hjärna.

För den är ruggigt trång just nu. Hjärnan alltså. Den rymmer teorier, grupparbeten, individuella uppgifter, tentor, barnen och deras aktiviteter (en del av dem) och ibland lite syskonbarn. Sen är den överfull. 
Enda sättet att vila hjärnan verkar vara att läsa eller se på filmer, då blir det en stunds respit från den verkliga världen och jag kan ta nya tag med processandet.

Men...i januari 2015 är det över. Syns då!