Ärlighet, öppenhet och rollspel

Jag har, några gånger tidigare, skrivit om det här mej att våga var den man är. Gick och grunnade på det idag.
Det är så otroligt viktigt för mej. Att våga vara arg, att våga vara ledsen, att våga vara glad. Att inte smyga med den man är bara för att "det ska se bra ut". Det är liksom bara yta.....

Det är många saker jag missat när det gäller det där med föräldraskapet. Inte misslyckats med kanske, men i allafall missat att tänka på:
Jag har inte tänkt speciell pedagogiskt, jag har inte varit speciellt bekymrad över den där perioden då barnen bet alla andra barn (eller slog dem). Det är inte det att jag inte brytt mej, jag har bara inte haft någon plan på hur jag ska hantera saker som dyker upp i barnens uppväxt.

Men en sak har varit väldigt, väldigt viktig. Det är att barnen måste vara ärliga (vilket naturligtvis inte alltid fungerar, den som har lyckats få barn att vara ärliga genom alla barn och ungdomsår förtjänar Nobels fredspris)
Men i alla fall ärliga med vad de känner och hur de agerar.

Hur jag har gjort?
Tja, jag vet inte, vi pratade om det idag.....
Men jag har aldrig låtit dem smyga. Om yngstingen i lönndom försökt reta upp sina större syskon och jag har upptäckt det så  har vi pratat om det högt och tydligt. Man nyps inte i smyg, man säger inte fula saker tyst osv....

Jag har också tyckt att det har varit väldigt viktigt med ilska. Det tyckte jag redan innan jag hörde Ted Goldbergs teori om att nordiska män blir mer våldsbenägna då de är berusade på grund av att den svenska kulturen säger att man ska lägga "locket på", vilket i sin tur resulterar i att när hämningarna släpper av alkoholen släpps även en massa undertryckta aggressioner ut. Kort sagt. Jag tror inte människan mår bra av varken undertryckt ilska eller undertryckt sorg.

Så när mina barn (åtminstone de yngre) blir de arga. De blir inte arga när de kommer hem och ingen ser, utan de blir arga (och visar det) när det händer. Det ställer till det en aning faktiskt.

Jag har även försökt lära barnen ett motto som jag själv haft genom åren då jag arbetat med missbrukare "Det är okej att vara en skitstövel bara man är en ärlig skitstövel". Alltså, man behöver inte vara gullig och snäll jämt för att inte reta upp sin mamma eller sina grannar. Naturligtvis ska man vara artig, visa hänsyn, tacka, be om ursäkt (om man menar det), men inte till varje pris. Och inte utan att förstå varför man ska vara artig, visa hänsyn, tacka eller be om ursäkt.
Nu känner jag själv att jag krånglat in mej i något jag har svårt att förklara, men jag försöker krångla vidare....
Jo, jag anser att barnen ska inte behöva spela några roller. De ska vara de karaktärer de är, vare sej de är hemma, i skolan, eller på träningar. De ska inte vara snälla och söta för att "annars blir mamma arg", utan de ska vara snälla och söta för att de är snälla och söta.

Och jag har uppnått det jag vill när det gäller den biten tror jag. De använder samma språk hemma som i skolan. De blir lika arga i skolan som de blir hemma. De har sina kompisar här hemma och de pratar om vad som händer när de är "ute på". 

Men tydligen har jag gjort nåt fel när jag haft den uppfattningen. För jag har upptäckt att det är inte så det ska fungera, för mina barn drabbas negativt av det.

Några exempel:
När yngsta jäntan var i femårsåldern och lekte med sin kompis i bostadsområdet där vi bodde så kom kompisens pappa och skällde ut mej för att min dotter var så elak mot hans dotter. Min dotter rev hans dotter. Hon hade rivmärken och han hade sett dådet med egna ögon.
Jag undersökte saken lite närmare: Min dotter hade långa naglar, hans dotter hade avbitna naglar. Gissa vem som kunde ge rivsår och vem som inte kunde....
Hans dotter tittade sej omkring så ingen såg innan hon NÖP min dotter. Min dotter blev sur, skrek och nöp/rev. Hon sket fullständigt i vem som såg, för hon hade ju lärt sej att man inte ska smyga med sin ilska.
Gissa vem som fick skället?

Vi hade några år när sonen gick i låg/mellanstadiet då han, enligt lärarna, fick oprovocerade utbrott. Han kastade stenar och slog med pinnar på några andra killar. Jag fick ofta höra: Det är något FEL på Oscar.
Så höll det på ändat till de gjorde en utredning på honom så skolpsykologerna var där i två dagar och intervjuade och framför allt, observerade. 
Sedan gick de till skolpersonalen och frågade: SER ni vad som händer härute på skolgården på rasterna? De såg nämligen inte att, ovan nämnda killar, i smyg kastade småstenar på min son, han försökte gå undan, de följde efter, han gick undan, de följde efter....Till slut brast det för min son och han blev galen. Utan att smyga. 
Gissa vem som fick skället?

När yngstingen gick i trean fick jag vid flera tillfällen komma och hämta henne i skolan för hon var så arg så de fick ingen kontroll på henne. Fröken ringde ofta och talade om att hon hade rivit, slagit, klöst, knuffat några andra tjejer.
En kväll när hon duschade fick jag se att hon var full av rivsår och blåmärken på armar, ben och rygg. Jag frågade vad som hänt. Hon sa "Inget" (Jag brukar nämligen inte vara så tolerant på skvaller heller, utan när mina barns säger att "de gjorde det eller det" så brukar jag ofta kontra med "vad gjorde du då")
Men, jag tänkte att något måste ju ha hänt, så jag åkte till skolan nästa dag och frågade hennes fröken. Hon hade inte en aning. Så jag gjorde som jag brukade. Jag pratade med ett gäng klasskamrater. Då fick jag veta att min dotter blev knuffad, riven, slagen och retad. Enda skillnaden var att det gjordes när ingen vuxen såg. En annan skillnad var att min dotter inte skvallrade. Men till slut gav hon igen. Och eftersom jag lärt dem att det är fel att smyga så smög hon inte.
Gissa vem som fick skäll?

När yngstingen gick i sexan var hon bjuden på ett kalas hos några tjejer i byn. Två dagar före kalaset ringde deras mor och talade om att min dotter hade betett sej så illa mot hennes flickor att tyvärr kunde hon inte få komma på kalaset. Hon ifrågasatte min dotters beteende och sa att hon kallat hennes döttrar för fula saker och svurit åt dem och utsatte dem för oprovocerade attacker (mobbing). Hon talade dessutom om för mej att HENNES flickor svor ALDRIG!.
Naturligtvis blev min hetlevrade dotter ganska besviken och jag bestämde mej för att försöka luska ut vad som händer i skolan. Så jag gjorde det jag tror man får ut mest av; Jag pratade med de andra tjejerna i klassen om hur det var. Det kröp fram att det stora problem just då i den klassen var att en av ovan nämnda tjejer var jätteelak mot min dotter och nämnda dag, då min dotter påstods attackerat hennes dotter, hade hennes dotter (som aldrig svär) helt plötsligt gått på min dotter och kallat henne "Jävla hora" (Naturligtvis på rasten när rastvakten var på andra sidan skolplanen). Det var tydligen droppen efter flera dagar med såna uttryck så då blev min dotter rasande. När min dotter blir rasande så märks det. Även om man står på andra sidan skolplanen. Hennes dotter blev ledsen.
Gissa vem som fick skäll?

Nu har det hänt igen. Min dotter som går i sjuan kommer hem och gråter. Börjar luska och får höra att hon, från ett speciellt håll, får höra att hon är en fet, ful och elak hora och det är inte konstigt att hennes pappa tog livet av sej, då slapp han ju henne. Det får hon tydligen höra väldigt ofta av just den personen.
Är man nästan 14 år och tjej så är man dessutom ganska dramatisk, vilket gör att hon blir ju rasande, springer efter, ringer och skäller.
Är man nästan 14 år och kille och dessutom mycket smartare uppfostrad än vad mina barn är så ser man till att ingen hör, sen sätter man upp ett oskyldigt ansikte inför skolpersonal och föräldrar och säger "Jag förstår inte varför hon är så elak mot mej"
Gissa vem som får skäll?

Mina barn är absolut inga änglar. De svär, bråkar, skriker, stör och är elaka mot andra ibland. Blir de arga säger de elaka saker och min yngsting har ett pubertetstemperament som skulle kunna skrämma döda. 
Men de smyger inte. De är inte en person i skolan och en annan person hemma, så de försöker inte lura mej att tro att de är bättre än vad de är.

Så ibland ångrar jag att jag inte lärt mina barn att smyga, skylla på andra, skvallra, se oskyldiga ut, vara fin och lägga "locket på" För jag tror att det hade varit lugnare för andra. Och för mej. Då hade även jag kunnat gå här hemma och tro att mina barn alltid är snälla och oskyldiga och aldrig är fula i munnen.....