Jag hör ofta talas om 20-åringar som bor hemma hos mamma. De flesta talar om det i negativa ordalag. Det är gnäll på att de inte gör nåt, att de kostar pengar, att de kräver mycket , de äter en ur huset, de sover hela dagarna, de hittar inga jobb osv....
När jag säger att min äldsta bor hemma så har det, mer än en gång, hänt att jag fått höra saker som "Stackars dej" eller "har hon inga pengar?"
Så här är det. Min äldsta flyttade till mej när hon började 5:e klass (innan det bodde hon mest hos sin suveräne pappa och hans fru). Bland det första vi gjorde när hon kom till mej var att se till att hon kunde med tvättmaskinen. Sen dess har har hon skött sin tvätt själv.
När hon gick ut nian började hon på naturbruksgymnasium och bodde på internat. Hon snålade med de få pengar hon hade och när hon kom hem varannan helg så hade hon INTE väskan full med smutstvätt som hon förväntade sej att jag skulle ta hand om. Sista året i gymnasiet bodde hon i egen lägenhet, vilket betydde att hon fick betala hyra, köpa sin mat själv och planera inköp och städning tillsammans med sin kombo.
Direkt efter studenten började hon jobba. Ingen fast anställning, men stalljobb lite här och lite där. Nog för att dra in pengar så hon klarade sej. Hon var i desperat behov av körkort, så det har vi faktiskt hjälpt henne med (hennes pappas släkt iaf) och vi har även hjälpt henne med bil. Hjälpen består iofs att hennes pappas sida betalade bilen, men bilen står på mej och jag betalar försäkringen, vilket torde betyda att jag i slutändan (till hon fyller 25 och kostnaden för bilförsäkringen blir acceptabel) har betalat mer än vad bilen kostade.
Men, jag resonerar som så här; Hon har aldrig ställt till en massa bekymmer för sin pappa eller mej, hon har alltid skött skolan, hon har aldrig festat så vi fått samtal från polis eller soc. Det bör belönas, det i form av körkort och bil. Dessutom bor både hennes pappa och jag långt ifrån civilisationen och alternativet skulle vara att behöva skjutsa henne jämt.
När hon fått körkortet drog hon iväg till ett heltidsjobb i Sigtuna där hon var hästskötare och privatchaufför tillika personlig assistent. Hon blev kvickt tvungen att behärska att köra hästtransport och lösa det mesta, jobbade över jämt och höll 1½ månad, sen kom hon hem.
I samma veva hände en massa här hemma som har påverkat oss alla på olika sätt. Yngstingarnas pappa tog livet av sej. Man går inte igenom en sån sak utan "skador". Det har varit väldigt jobbigt för min yngsta som reagerat väldigt utåtagerande.
Nu till saken:
Jag har alltid sagt att ungdomar inte SKA bo hemma, det är nyttigt att de bor själva, de behöver lära sej ta ansvar osv.....men jag har nog faktiskt ändrat mej lite.
För jag trivs med det.
Eller rättare sagt, jag är inte säker på att det skulle fungera om hon inte gjorde det. Och det fungerar alldeles utmärkt.
Naturligvis vill hon bo själv, det tror jag de flesta vill, men dels är det svårt, eller nästan omöjligt att få egen lägenhet om man inte har fast jobb och det har hon inte, även om hon jobbar jämt.
Dessutom har hon ett intresse som fungerar bäst att bedriva om hon bor här. För vi har ett stall och vi har beteshage. Och har man en häst (som man givetvis köpt själv) så behöver man såna saker. Att vi dessutom har 9 rok underlättar ju boendet en hel del, vi springer ju inte på varandra hela tiden om man säger så...
Så hon bor hemma hos mamma. Hon betalar ingen hyra, varken till sitt rum eller sin hästbox, men hon lever inte på mej. Hon handlar mat, säkerligen en fjärdedel av maten betalar hon. Hon tvättar sin egen tvätt, hon har sin egen bil som hon tankar själv. Hon köper och fraktar allt hästfoder själv. Hon kostar mej inget.
Jag pluggar ju. För närvarande känns det som att jag pluggar JÄMT. Det kan ställa till det ibland när man bor som vi gör. I går t.ex, skulle sonen vara på konfirmationsträff samtidigt som mitt tåg kom till Kilafors....då är det bra att ha en 20-åring med bil och körkort hemma.
När yngstingen mår jättedåligt och tycker att mammor är det mest vidriga som finns, tja, då är det otroligt praktiskt att ha en 20-årig storasyster som man ser upp till i närheten. Det är liksom lättare att prata med såna än med mammor. Man kan dessutom ta en ridtur tillsammans med storasystern (det kan man inte med mamman) och efter en ridtur kan livet kännas mycket lättare ett tag.
En ansvarstagande 20-åring är väldigt praktisk att ha i närheten när man annars lever med två pubertetsexploderande tonåringar. Det är någon mer som låser dörrar, släcker lampor, stänger av plattor osv....sånt som ovanstående tonåringar lätt glömmer.
Att, när man sitter och pluggar som en tok, ha någon som ser det som självklart att sköta kaninen när man ändå är ute i stallet på kvällen, ta med hunden ut på morgonen när man ändå går ut och släpper ut hästar och tycker att man lika gärna kan slänga in en tvättmaskin (eller hänga en tvätt) när man ändå är nere i källaren för att fylla på vatten åt hästarna är också ganska skönt.
Så visst, hon bor billigt, men hon vet vad det kostar att bo och uppskattar det. Hon får ha hästen gratis, men hjälper till med otroligt mycket istället.
Sover hela dagarna då? Hmmmm.....nja, för det mesta är hon uppe före mej. I morse när jag vaknade (kl 06.00) var hästarna ute, hunden kissad och själv var hon på plats fem mil härifrån för en dags arbete. Jag ska i och för sej ge hästarna lunch om en timme, men alldeles nyss ringde hon och nästan bad om ursäkt för att hon glömt att bära ut vattnet till stallet, men hon hade fyllt hinken så den stod innanför källardörren...
Jag skulle kunna satsa en slant på att hon ringer vid tretiden i eftermiddag och frågar om vi saknar något och erbjuder sej att åka och handla på väg hem från jobbet.
Så nej, jag längtar inte efter att hon ska flytta och jag känner mej inte utnyttjad (snarare tvärtom)
Men jag hoppas (och tror) att när den dagen kommer och hon talar om att hon fått ett bra jobb någon annanstans i världen så kommer jag att stötta henne till 100%. För jag vet att hon är värd att få göra det hon vill med sitt liv och hon förtjänar det allra bästa.
Och att hon klarar sej själv, det hyser jag inte det minsta tvivel om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar