Att älska villkorslöst

Jag har haft förmånen att få växa upp med vetskapen att vad jag än ville bli när jag "blev stor" så skulle mina föräldrar stödja mitt beslut. (Nja, jag tror kanske att de skulle protestera om jag valt en karriär som prostituerad eller narkotikalangare, men ni förstår vad jag menar?)
Jag har aldrig någonsin upplevt någon press att "den utbildningen ska jag skaffa för det skulle min familj vilja", eller "nu måste jag få höga betyg, så jag får en bra utbildning så min familj inte blir besviken på mej"
Jag har inte heller känt den pressen från vare sej mor eller farföräldrar. Aldrig någonsin!

En annan sak som jag uppskattat i min uppväxt är rätten att visa känslor. Var man arg så visade man det, var man ledsen så visade man det också. Det har smällts i många dörrar i mitt föräldrarhem. För att vara arg är okej. Bara man redde ut det, eller åtminstone talade om VARFÖR man var arg. Kanske inte för allihopa, men åtminstone för sej själv. Jag har aldrig någonsin fått höra "Nej, du får inte vara arg"

Det där är något som jag försöker ha med mej i mitt eget föräldrarskap. Det där att kunna vara den man är, göra det man själv vill, dejta den man vill och ändå vara älskad och accepterad. För det är att visa respekt. Och jag tror att om jag som förälder respekterar mina barn så kommer de att lära sej att visa respekt för andra.

Jag tror nämligen att det är oerhört viktigt för självkänslan. Det där att veta att man kan göra tokiga saker, man kan krångla till det för sej själv i tonåren, man kan göra helt fel val, men man är ändå älskad av sina föräldrar, därför att jag är säker på att en förälder ska älska sitt barn för den det är och inte för vad det gör.

Min personliga åsikt är också att det är alldeles extra viktigt när barnet har det genetiska arvet av missbruk med sej. Många teorier talar för missbruk kan komma ur både det genetiska och det social arvet.
Mina yngsta barn har det genetiska arvet. Deras far var missbrukare, deras farfar var missbrukare. Det är mycket genetiskt missbruk det.

Därför vill jag att mina barn inte ska behöva lägga "lock" på sina känslor för att sedan känna i första fyllan att de äntligen vågade vara den de verkligen är.
Därför vill jag också att mina barn ska välja sitt yrke själv, utan att tro att jag är besviken för att de valde det de valde. För det viktiga är att de är lyckliga. Om sonen är helt nöjd med att bli kock, så är jag nöjd. Om sonen är nöjd med att bli hjärnkirurg så är jag lika nöjd med det, eftersom jag älskar honom för DEN han är, inte VAD han är.
Om dottern vill gå naturbrukslinje och blir djurskötare så är jag lika nöjd som om hon vill bli minister i en regering om 20 år, för jag älskar henne för DEN hon är, inte VAD hon är.

Om mina barn får raseriutbrott så köper jag dem en boxningssäck att slå på istället för garderoberna. Jag talar inte om för dem att de inte får vara arga.

Om mina barn vill ha kläder på sej som jag inte tycker är så snygga, så försöker jag övertala dem att ha något annat på sej, jag talar inte om för dem att de är jättefula och att jag skäms över dem. För jag tror att när man är 14 och 15 år så är man i de flesta fall fullt kapabel att avgöra själv vad man trivs i.

Om mina barn inte tycker om fisk och skaldjur så tycker jag att de har rätt att låta bli att tycka om det när de är 14 och 15 år, för de har rätt till sin egen åsikt. Jag kan möjligen säga, på inte så mycket allvar, att de är lite fåniga, men jag blir inte arg på dem. 
Jag har fått lära mej att det är helt okej att inte tycka om alla maträtter. Man är inte en dålig människa för att man inte äter allt.

Alltså, som barn ska man kunna förvänta sej att ens föräldrar älskar en helt villkorslöst. Jag anser också att barnets mor och farföräldrar ska älska sitt barnbarn lika villkorslöst (vilket inte är detsamma som att de ska ta hand om barnet jämt)

Med bakgrund av detta blir jag ganska förtvivlad när en farmor talar om att "du kan inte gå naturbrukslinje, då får du inga bra jobb" eller "de där kläderna kan du ju inte ha på dej, det är ju jättefult, både jag och din mamma skäms ju som du går klädd" eller "Nej Oscar, du FÅR inte bli arg" Jag blir också ganska förtvivlad när barnen kommer hem och är jätteledsna för att de fått skäll för att de inte äter skaldjur eller köttfärs på pizzan och fått höra att de är bortskämda och kräsna.
Jag blir rasande när någon farförälder säger "Tolvåringen stal av mej när hon var här sist, så nu får hon inte komma hit på länge (fast stöldgodset återlämnats och ursäkter och ånger framförts under tårar), dessutom får hon inte någon present, utan nu får bara det andra syskonet kläder för flera hundra kronor.

Det är sånt som jag tror undergräver ett barns självkänsla. Den där känslan att inte vara älskad villkorslöst. För du är bara älskad om du ; Har bra betyg, aldrig provar att snatta, skaffar ett bra jobb, äter all mat, tackar ordentligt för allting, klär dej propert osv.....

Så....mina barn skriker och kastar grejer, mina barn provar att snatta (naturligtvis inte utan konsekvenser, men sedan är det bra så länge det inte upprepas), de är konstigt klädda emellanåt, de äter inte fisk, skaldjur eller broccoli. De ställer till tok i skolan och de får inte alltid så bra betyg. De slösar pengar på idiotiska saker och de gör misstag.
Men de vet en sak; Jag älskar dem villkorslöst (även om jag uppskattar när de INTE ställer till en massa tok) De vet att jag alltid kommer att finnas där om de behöver mej, precis som jag vet att mina föräldrar gör för mej. Och jag hoppas att de vet att hur arg och rasande jag än är på dem emellanåt så skäms jag inte för dem, aldrig nånsin, för det vore detsamma som att skämmas för mej själv och det vägrar jag göra även om varken jag eller mina barn är "som alla andra"

Och en sak till.....de kommer aldrig mer att behöva åka till, eller ens prata med, en människa som talar om för dem att de inte duger och att deras åsikter är fel......