Jag kan inte minnas så mycket av de olika ämnena i skolan, men svenskan minns jag. Jag minns hur fröken Ulla skrev bokstäverna och orden på tavlan och jag minns hur vi alla kämpade för att få det rätt.
Jag kommer aldrig att glömma sådana visdomsord som : "Alltid stavas alltid med två L och aldrig stavas aldrig med två L".
Det konstiga är att jag minns att det var Ulla som lärde oss (eller mig) även detta, vilket betyder att jag måste ha lärt mig det redan i tvåan eftersom vi bara hade henne de första två åren.
Jag kommer ihåg dessa små berättelser vi ofta fick skriva om alla möjliga saker i mellanstadiet då vi hade fröken Gunnel. Vi lämnade in dem och fick tillbaka dem med en massa röda ringar kring orden som var felstavade, röda streck där vi missat kommat eller punkten och ringar kring de gemener som skulle ha varit versaler.
Jag minns högstadiet och svenskaläraren Anders som försökte få oss att förstå skillnaden mellan singularis och pluralis. Alla uppgifter vi lämnade in och fick tillbaka med röda ringar kring de ändelser vi använt fel, eller de prov vi fick göra där vi skulle uppge vad som var verb, adjektiv eller substantiv. Fortfarande, i högstadiet alltså, så fick vi fel om vi stavade fel. Vi fick också göra en massa tester när det gällde att förstå olika ord för att kunna variera vårt språk när vi blev äldre. Det höll vi förresten på ända upp i gymnasiet, för jag kommer tydligt ihåg att jag lärde mig vad ordet "defloration" betydde när jag gick på Helsingegården i Järvsö för sisådär hundra år sedan..... (För den som inte förstår ordet, slå upp det")
Jag kommer också ihåg åtskilliga svenskalektioner när vi jobbade med dubbelord, bindestreck och avstavningar, för det var viktigt att veta enligt våra lärare.
Nu har ju jag i och för sig läst sedan jag var fem år och har ganska lätt för svenska språket och dess stavelser, men jag kommer ändå ihåg vad viktigt det var att kunna stava och använda ord. Jag har suttit många gånger som "hjälplärare" i skolan åt de som hade det svårare än mig på svenskan. Suttit och hjälpt dem stava, skriva och läsa. Därför att en gång i tiden var språket viktigt.
Jag glömmer aldrig vår dräng (i föräldrarhemmet). Han hade förmodligen en ganska rejäl dos av dyslexi och han verkade alltid skämmas lite när han skrivit lappar till pappa, eftersom stavningen var lite si och så och man ibland fick gissa lite vad det stod.
Men vi förstod ju, det var ju huvudsaken. Att drängen inte kunde se när det skulle vara dubbelkonsunant eller enkelkonsunant eller om det skulle vara e eller ä, var något som några människor bara inte kan se och det är inget fel på människans intelligens för det.
Men det var också något som inte var så himla vanligt. Så ja, en del har dyslexi, det har jag lärt med och jag respekterar att alla inte kan lära sig en del stavningsregler. (Detta stycke är enbart till för att stävja alla som tänker "Jösses vilken dömande människa")
Men. Nu undrar jag: Är inte språket viktigt längre? Behöver man inte kunna stava längre? Får dagens pedagoger lära sig att det är viktigare att lära sig att alla människor är lika mycket värd (eller nåt).
För när jag läser Facebook, Twitter och instagram gör det uppriktigt sagt ONT i min hjärna och i mina ögon.
För när jag tittar på mina barns vänner (födda 93 och senare) så ser det, med mina ögon sett, för GRÄSLIGT ut.
Så, här kommer lite saker som jag har lärt mig är viktiga:
Det finns inget ord som heter vell. Alltså, man säger inte "Nu ska jag vell gå ut och gå" Ordet ni söker är väl. (Nu ska jag väl gå ut och gå). Jag är ledsen att era lärare inte brytt sig tillräckligt mycket för att informera er om detta, men som förälder till era kompisar så upplyser jag er om detta nu.
Igen är ett ord. Det betyder att man gör eller säger saker en gång till. Understryker att det är ETT ord. Inte två ord. Det heter alltså inte i gen. Jag säger det en gång till : ETT ord igen!
Namn, på både människor, länder och städer, börjar alltid med stor bokstav. Jag heter alltså Anna. Tyvärr får jag ofta se mitt namn i skrift som anna. Jag lider varje gång. Jag heter Anna Björksten och jag bor i Segersta.
Man börjar också nya meningar med stor bokstav. Tyvärr har jag upptäckt att det här med meningar inte heller är så viktigt så jag kan ju förstå att man har svårt med stora bokstäver på de nya också. Men jag vill gärna demonstrera lite. När man avslutar en lämplig fras så gör man en liten punkt (.). När man då sedan börjar nästa fras så börjar med stor bokstav (B). Förstått??
Om man tycker att man behöver en liten andningspaus i en fras så kan man bryta av meningen med ett lite kommatecken (,) på lämpligt ställe. Alla sådana här skrivregler finns nedtecknade i allehanda grammatikböcker. Vi fick i alla fall använda sådana på 70-80-talet då jag gick i skolan. (Man kanske inte får göra det längre?)
Sen har vi ju detta dilemma med särskrivningar. Det finns grupper både på Twitter och Facebook som försöker komma tillrätta med detta problem, men det verkar vara hårt motstånd. Detta problem verkar finnas högt upp i åldrarna och jag kan bara inte förstå varför. För att ta ett snabbt exempel som jag såg nu när jag bara kikade in en snabbis på Fejjan:
Vatten tråget
Detta är enligt min mening ett vattentråg. Ett vatten tråg är.....ingenting.När jag ska se en film så är det filmdags. Det är inte film dags.
När jag ska gå och sova så är det sovdags. Inte sov dags.
Bara så ni vet. Men allt detta är ett kapitel för sig.
Men hörrni: Förr eller senare kommer ni kanske att hamna på högskolan och ska skriva en avhandling. Och kanske får ni då en lite äldre professor som ska bedöma ert arbete. Och ni kommer aldrig att bli godkända och kunna få den där höga lönen ni planerat att få med er nya utbildning eftersom ni aldrig ens fått lära er de enklaste grammatikregler i skolan.
Nu ska jag på åttioårskalas. Hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar