Jag, en alldeles ??? mamma...

Varje vecka brukar jag roa mig med att tillbringa ett par timmar på Öppenvårdsmottagningen tillsammans med en familjestödjare.
Vi brukar prata om en hel massa olika saker som handlar om min föräldraroll och ibland får jag lösa lite olika uppgifter. Sist handlade om hur jag såg mig själv som mamma. 
Jag fick ett papper med lite olika frågor och jag skulle skriva det första jag kom på som svar. Utan att tänka efter före alltså.
Det var en skojig uppgift. När jag läste igenom svaren efteråt började jag skratta. Min vana trogen funderade jag på hur jag svarade i flera dagar efteråt. Tänkte jag skulle ventilera de tankar jag haft efteråt.

 "Det som bäst beskriver mig som mamma är?" 
Jag svarade "avslappnad".
Jo, jag är avslappnad. Inte kanske att jag är loj och slö, utan för att jag inte bekymrar mig så mycket.
Sonen har ju nyss varit en vecka i Italien och åkt skidor. Han skickade ett sms när han skulle åka strax före tio på fredagen. Nästa gången jag pratade med honom var på tisdagen. Visst tänkte jag på honom och visst pratade jag om honom, men jag var aldrig orolig. 
Avslappnad.
Min äldsting åker ju som en skottspole kors och tvärs i Hälsingland tidiga mornar och sena kvällar. Visserligen vill jag att hon ska ha så pass med pengar på mobilen så hon kan ringa om bilen går sönder, men jag oroar mig sällan. Jag vet att hon lagt ICE på både mitt och sin pappas nummer i mobilen, så jag tänker att om något skulle hända så hör nog någon av sig. Och är det så något skulle hända så skulle min oro inte kunna göra någonting bättre. 
Avslappnad.
Min yngsting kan få för sig att helt plötsligt ta en lång skogspromenad. När hon gör det är det för att hon behöver ut och lufta hjärnan och få fundera i lugn och ro. Visserligen vill jag att hon har mobilen med sig bara utifallatt, men jag räknar med att hon hör av sig om hon behöver hjälp. Det finns inte täckning på varenda fläck härute i skogarna och hon vill inte alltid heller prata med någon så om jag skulle ringa och kolla henne flera gånger skulle hon bli stressad för att jag ringde och jag skulle bli stressad om jag ringde och inte fick kontakt. Alltså får hon höra av sig. (Vilket också hände den gången hon var rädd för en grävling)
Avslappnad.

"Jag känner mig som mamma?"
Jag svarade "otillräcklig"
Jo, för så är det. Jag räcker inte alltid till. Jag har inte pengar så de kan köpa vad de vill. Jag har inte tid att skjutsa som de vill. Jag är inte hemma på dagarna och lagar mat och städar. Jag har inte koll på alla deras läxor och jag glömmer ofta bort att jag skulle fixa saker till dem som jag sagt att jag skulle fixa.
Jag ger dem inte alltid uppmuntran och beröm även om jag är jättestolt över dem, jag är på dåligt humör ibland och skäller fast det kanske inte är de som rår för att jag är arg och jag talar inte om för dem varje kväll att jag älskar dem även fast jag tycker de är de bästa som finns i hela världen. Jag har väldigt lite tålamod och är inte alltid konsekvent.
Otillräcklig.

"Jag önskar som mamma?"
Jag svarade "att barnen ska lyckas"
Fast......vilken förälder gör inte det? Jag önskar mina barn all lycka i världen. Jag skulle vara urstolt om någon valde att bli hjärnkirurg eller president. Fast jag skulle vara lika stolt om någon av dem trivdes utomordentligt bra som lokalvårdare.
Jag skulle tycka det vore jätteroligt om de så småningom (inte än på några år, tack) hittade en trevlig partner och skaffade en hel massa ungar, men jag skulle även tycka det var jätteroligt om någon av dem valde att leva själv och skaffa husdjur. Huvudsaken de är lyckliga.
Om barnen lyckas har jag jag lyckats.

"Jag behöver?"
Jag svarade "ensamhet"
För det gör jag. Behöver ensamhet alltså. En vecka som denna är en pina. Sportlov alltså. Alla barnen hemma massor av tid. Visserligen är inte jag hemma jämt, men jag trivs med att vara hemma själv. Jag tycker om att vara ensam när barnen lagt sig och jag tycker om att sitta ensam med mitt kaffe på förmiddagarna. Så blir det inte nu och jag kan tycka det är SKITjobbigt. Inte om jag är ledig själv, för då kan jag ju sitta uppe jättesent eller vakna tidigt och ha hela förmiddagen ensam när de sover.
Jag tycker att det är roligt att vara med mina barn. Det är jättekul att titta på melodifestivalen tillsammans, äta tillsammans, prata, skratta och bara umgås. Men inte jämt. Jag tycker det är jobbigt när de är lediga och har kompisar här. Alltså, jag tycker det är jättekul när de har kompisar här, men det är ändå jobbigt att ställa om sig från min ensamhet till huset fullt med folk.
Jag behöver min ensamhet rätt ofta, åtminstone när jag väljer ensamheten själv.

"Jag måste?"
Få hjälp hemma. 
För så är det. Jag är pluggar ganska mycket, åtminstone den här våren, och jag kan inte vara hushållerska åt alla. För den som inte har haft tonåringar så kan jag tala om att de fungerar ungefär som mycket dementa åldringar emellanåt. De glömmer vad man säger och de glömmer vad de ska göra. De till och med glömmer vad de ska göra MEDAN de gör det. Alldels nyss kom min son in hit och sa ett förvirrat "hej". Jag frågade vad han ville och han svarade "jag ska gå ut och hjälpa storasyster att bära vattenhinkar". Jag undrade då varför han stod inne på mitt kontor, då stirrade han bara lite tomt på mig. Sedan ställde jag den helt naturliga följdfrågan "Varför ska du ha häftpistolen med dig" Han stirrade på mig och sa VA?. Jo, sa jag, du har ju häftpistolen i handen.....Hans svar blev "Oj, det visste jag inte"
När man på så nära håll ser hur en tonårshjärna kan fungera så förstår jag ju förvisso varför alla saker ligger på så konstiga ställen och jag förstår ju kanske att disken blir inte diskad för de kommer nog inte ihåg att den behöver diskas, eller dammsugningen blir inte gjord för de hittar inte onknappen på dammsugaren....eller nåt.
Men, deras dementa beteende gör ändå att huset blir otroligt rörigt och jag behöver ibland hjälp.
Nu menar jag inte sådan hjälp som man kan använda RUT-bidraget till, utan jag menar den där hjälpen man kan få av att tonåringarna åtminstone lyckas göra saker i hushållet med bara EN påminnelse.
Jag behöver deras hjälp.

"Innerst inne så är jag?"
Jag svarade lat.
För det kan jag vara. Jag sitter mycket hellre med en virkning än städar i källaren. Jag läser hellre en bok än sorterar tvätt. Jag tycker det är onödigt att klä på sig före 11 om jag är ledig och jag tycker bilen kan vara jätteskitig för det är så jobbigt att tvätta den.
Fast mina barn tycker att det är ganska skönt att jag är lat ibland. För eftersom de har sina rum på övervåningen och jag är för lat för att gå uppför trappen så ofta så får de vara ifred däruppe och jag tjatar inte så ofta över att de ska städa sina rum.
Jag är lat.

"Jag är rädd för"
Att inte kunna ta hand om barnen. 
Så är det. Det har varit min stora skräck sedan de föddes. Att något ska hända mig så jag inte kan ta ansvar för dem, eller allra värsta scenariot, att jag ska dö ifrån dem. 
För mina barn har ingen annan. Jo, de har mostrar och morbröder och mormor och morfar, men det är liksom inte samma sak som en förälder. En tonåring ska inte behöva förlora sina föräldrar.
Den stora jäntan har ju sin pappa, men de yngsta har ingen. (de hade de inte när han levde heller p.g.a hans missbruk).
Fast ändå känns det lättare nu när deras storasyster är vuxen, jag vet att hon skulle ta hand om det och hon skulle göra det bra, men ändå. Jag vill att de ska ha mig kvar till de inte behöver mig längre.
Jag vill finnas där.

"Jag kommer att?"
Tänka sönder hjärnan.
Egentligen fattar jag inte att det var det första jag tänkte när jag såg den frågan. Det har jag funderat MASSOR på. 
För det är ju så jag gör. Jag kan gå i en vecka och fundera och snurra på en tanke.
Jag gör inte så med orostankar eller tankar som rör min egen familj eller mig själv. Jag kan gå i flera dagar och fundera på ett citat jag läst i en tidning eller nåt. Och det citatet kan vara inom vilket område som helst. Fastnar det i min tankesnurra så gör det.
Just nu är det massor av socker i hjärnan. Jag pratade om en grej med rektorn i sonens skola häromveckan och det vill inte ge sig. Förmodligen förvärras det hela av att jag samtidigt skriver ett PM inför examensarbetet om just socker, men ändå. Jag får ju inte plats med nåt annat i hjärnan och alla vardagliga bestyr är bara besvär för de stör mitt tänkande.
Jag kommer att tänka sönder hjärna.

"Jag vill inte bli betraktad som?"
Jag svarade "misslyckad"
För det vill jag inte. Jag vill ju lyckas. I allt!
Utifrån mammaperspektivet är det ju att jag skulle misslyckas med barnen. Varje gång någon gnäller över mina barn, varje gång något av barnen mår dåligt, varje gång de skolkar, varje gång de svär, varje gång de blir polisanmälda, tycker jag är ett facit på mitt föräldraskap. Mitt hjärta anklagar mig ibland (inte min hjärna, för den vet bättre) och säger att allt är ett bevis på att jag misslyckas som förälder.
För jag är övertygad om att bristande föräldraskap är roten till mycket ont när de gäller problematiska barn och ungdomar i samhället.
Jag vet också att jag jobbar med mitt föräldraskap, jag vet också att jag(eller barnen) inte rår för allt som händer, men den där känslan av misslyckande finns alltid i närheten. Jag känner ibland att de trygga kärnfamiljerna runt oss tänker "Oj, vilken misslyckad mamma"
Jag ÄR inte misslyckad, men ibland känns det så ändå.

"Jag vill bli betraktad som?"
Intelligent. Vem vill inte det?



Jag läste en artikel nyligen om skillnaderna mellan fransk och amerikansk föräldrakultur. I artikeln konstaterade den amerikanske författaren att de franska föräldrarna var strängare än de amerikanska (vilket f.ö tros vara en anledning till att Frankrike har under 1% ADHD-diagnostiserade barn medan USA har 10%)
Men i alla fall, hon avslutade artikeln med att försäkra läsaren om att "De franska föräldrarna älskar inte sina barn mindre än de amerikanska föräldrarna älskar sina barn."

Jag har tänkt på det. Även om jag är lat och avslappnad, även om jag tänker för mycket på andra saker istället för att tänka på att oroa mig för barnen, så betyder mina barn precis lika mycket för mig som barnen till mamman som ringer flera gånger om dagen till sina barn och inte kan sova om barnen är borta gör.
Jag är bara avslappnad.....och lat.....och otillräcklig. Ibland. Inte jämt. 
För mina barn påstår att jag för det mest är helt okej.