Nej, jag är inte sur...

Idag har jag varit trött. Idag har jag varit så urbota urtrött så det var länge sedan jag var så usligt trött.
Jag brukar ju sova lite på nätterna, men det är jag liksom van med. Men natten till idag kunde jag bara inte sova och det är jag inte alls van med. Att inte vara trött nog för att gå och sova är en sak jag fixar. Men att vara trött så jag inte orkar vara uppe men ändå inte kunna sova......DÅ blir jag trött på tröttheten.
Min trötthet orsakas också (enligt optikern) av att mina ögon inte är överens med resten av mig. Jag har 40 år varit översynt. För fem år sedan började jag se dåligt på nära håll, men fortfarande bra på långt håll. För att avhjälpa det problemet har jag haft progressiva glasögon för att kunna läsa allt som är närmare än en meter från mina ögon.
Men, den sista tiden har inte glasögonen hjälpt. Eller jo, jag har kunnat se texten när jag läser eller sitter vid datorn, men ögonen har gjort ont och runnit.
Så jag gick till min optiker. 
Där visade det sig att jag ser lika bra/dåligt på nära håll men att jag börjat se sämre på långt håll. Alltså är det vilsammare för ögonen att läsa än att köra bil nuförtiden.
Inte nog med detta. Jag har också fått brytningsfel i ögonen. I det högra mer än i det vänstra. Så mina glasögon just nu duger inte till så mycket mer än att läsa (och har jag dem inte på mig så kan jag inte läsa alls), de hjälper inte alls för att se på långt håll och de hjälper inte alls till för att bryta synintrycken rätt. Alltså får jag ont i ögonen väldigt lätt frampå dagen. Och jag blir trött.
Så idag har jag varit trött!

Jag har även en massa läsande och skrivande att göra eftersom jag hade tänkt mig att vara socionom om mindre än ett år. Så idag har jag varit på högskoleenheten i Bollnäs och läst och skrivit en massa. Jag fick be min kollega om ursäkt flera gånger för att jag var kort i tonen och inte sa så mycket. Jag fick förklara att det är inte så att jag egentligen är sur, jag är bara trött.

Mina barn ringde till mig några gånger under dagen och i varje samtal kom det: "Mamma, varför är du så sur?" Och varje gång förklarade jag att: Nej, jag är inte sur, jag är bara trött.

När jag är så där riktigt trött så är jag inte speciellt sömnig. Jag är bara trött på det mesta. Kombinerar jag sen detta med en huvudvärk (vilket var fallet idag) så är det som bäddat för att jag ska låta sur.

Jag har alltså bett om ursäkt till flera idag. För att jag inte är sur?

Men när jag kom hem började jag fundera på varför jag egentligen ber om ursäkt.
För jag är ju inte sur. Jag säger inte elaka saker. Jag är bara tyst och vill inte ha höga ljud (mest för huvudvärkens skull)

Så nu ska jag sluta be om ursäkt!

För om jag har sovit dåligt en natt, för att jag helt enkelt inte KUNNAT sova, så rår inte jag för det.
Om jag tycker att det är jobbigt med höga ljud så rår inte jag för det.
Om jag tycker att det är jobbigt att prata så är jag i min fulla rätt att inte prata så mycket.

Ibland tycker jag att det är jobbigt att vi måste vara så förbaskat trevliga, leende och sociala jämt. 
Om jag åker tåg till eller från Gävle en dag när jag är trött så kanske jag egentligen inte alls vill sitta och prata med mina kamrater hela tiden på tåget. Jag kanske vill sätta lurar i öronen och koppla bort allt de där 55 minutrarna.
Men det gör jag inte, för då känner jag mig så himla otrevlig!
Om jag är trött en dag när jag har föreläsningar hela dagen så kanske jag egentligen vill sitta helt för mig själv och läsa en trevlig bok på lunchen utan att prata med en enda människa. Men.....då är jag ju osocial.
Om jag är hemma och är trött en dag och någon ringer och säger :Hej, är du hemma, jag tänkte komma förbi på en kopp kaffe? Då svarar jag: Naturligvis, kom du. Inte katten säger jag; Nej, inte idag, jag är trött och vill inte träffa någon idag.
Om jag är i affären och handlar och inte ler mot personen i kassan får jag dåligt samvete. 

En stor eloge till mina barn vill jag i alla fall ge.
De visar väldigt stor respekt för mitt beteende. När jag väl förklarat för dem att jag inte är sur, jag är bara trött, stressad, har ont i huvudet, så låter de mig vara ifred. Precis som jag försöker göra när de är trötta och vill vara ifred. Och precis som de gör mot varandra när någon av dem är trött och vill vara i sin egen lilla bubbla ett tag. 

Jag önskar bara jag vågade tro på att resten av världen också förstår. För jag, precis som förmodligen de flesta andra, vågar inte alltid tro på att jag vågar vara så otrevlig att jag inte pratar, skrattar och ler hela tiden.

Men nu har jag pratat färdigt för idag....I morgon är en annan dag och då ska jag prata skratta och le hela tiden. Eller inte....