När någon är väldigt, väldigt sjuk...

Jag har barn som har förlorat en pappa alldeles nyligen (ett år är ganska nyligen). Det var en väldigt process och jag uppfattade att människor visade oerhört mycket hänsyn till mina barns känslor och kollade med mej innan de skrev eller sa något offentligt om mina barns förlust.
Jag uppskattar det, verkligen, det gör jag.
För när ens barns förälder är dör eller är allvarligt sjuk så ger det otroligt mycket känslor inuti barnen som de inte själva kan uttrycka och man måste vara väldigt lyhörd.

Nu är det så att jag har en ung, nära släkting, vars far är väldigt, väldigt sjuk sedan en vecka tillbaka. Han har en akut blodcancerdiagnos och ligger f.n på IVA i Gävle. 
Tack vare att det är väldigt viktig att han inte blir smittat av t.ex en förkylning just nu så måste man vara fullt frisk för att kunna besöka honom på sjukhuset.

Min unge släkting (13 år) är tokförkyld, alltså kan han inte hälsa på sin far. Hans far är ganska dåligt och kan inte prata med honom.
Han har inte heller levt med sin pappa de senaste åren, hans pappa har ny kvinna och flera yngre barn, men de har ändå haft en tät kontakt under alla åren, men det är ju inte så att nya kvinnan, storasyster osv håller honom uppdaterad hela tiden då han ju faktiskt bara är 13 år.

Men hans pappa har ändå ett stort nätverk, många fina vänner och andra släktingar som bryr sig väldigt mycket om honom. De besöker honom på sjukhuset, de ber för honom, tänker på honom och bekymrar sig för honom. Jättefint.
De skriver också mycket om honom på Facebook. I bästa välmening (hoppas och tror jag).

Ett problem bara:

En trettonåring har också Facebook. En trettonåring som gillar och har haft mycket kontakt med sin pappa har väldigt många gemensamma vänner som sin pappa på Facebook.

Jag är övertygad om att en trettonåring inte ska behöva läsa om all oro för hans pappa på Facebook!!!!
Jag är övertygad om att en trettonårings hjärna inte kan hantera den information och den rädsla och oro som hans pappas vänner öser ut på Facebook där han kan läsa det, samtidigt som han inte kan prata med eller ens hälsa på sin pappa.

Jag är inte bara övertygad om detta genom att jag läst en hel del om barns sorgearbete. Jag är även helt säker på det genom att jag från säker källa hört att han reagerar på allt han får läsa.

Så detta är helt enkelt en bön till alla dessa vänner:

Tänk på vem som läser då ni skriver dessa vackra och oroliga statusar. Ta hänsyn till de som borde tas hänsyn till först av alla.

Jag kommer att länka till denna blogg på facebook, men jag kommer att se till att inte trettonåringen kan se just den länken. Dela gärna länken så berörda kan förstå, men se för allt i värden till att sonen inte ska behöva läsa om sin fars tillstånd på nätet!!!