Missbrukande förälder

Vi hade grupphandledning igår. Det blev en intensiv, intressant och faktiskt lite jobbig förmiddag. 
En av sakerna som vår handledare tog upp var värderingar. Alltså, en liten värderingsövning som bestod i att hon ställde frågor och vi fick placera oss i rummet utifrån vad vi ansåg om olika saker, om vi tyckte "Ja", "Nej" eller "Kanske" Jag hade inga större problem med det (jag har ju ganska starka åsikter i ganska många frågor)
Men sista frågan var ; "Är en förälder som missbrukar alltid en dålig förälder?".
PANG! Jag fick ont i magen och började må dåligt med en gång...
Jag visste inte vad jag skulle placera mej för att svara på den frågan. De andra i gruppen hade inga problem, de ställde sej direkt på "nej" och anledningarna till detta var olika. Någon tyckte att är de aktiva missbrukare och tar beslutet att lämna bort sina barn så är de ju "bra" föräldrar. Andra tyckte att missbruket inte behöver vara så "allvarligt", så de klarar att ta ansvar i alla fall.

Den här frågan är en av anledningarna till att det känns svårt att arbeta som socialarbetare i framtiden. Det är för personligt. Ska man jobba med det klientelet får det inte vara för personligt....

Jag har varit i närheten av missbrukare sedan jag gick i åttan, spenderade mer eller mindre ALL fritid på ortens behandlingshem för missbrukare. Jag har varit gift med en, har barn med en, har bott granne med en, varit kontaktperson, övervakare. Mina föräldrar har haft anställda som varit nyktra alkoholister, drogfria narkomaner. Jag har läst etik och psykologi, jag har varit på mängder av kurser om alkohol och droger. Jag har fått behandling för medberoende tillsammans med vuxna barn till alkoholister och jag har sett, verkligen på nära håll sett hur barn till missbrukare kan ha det. Och JA, jag tycker att missbrukare alltid är dåliga föräldrar....
Men, det som gjorde att jag inte kunde bestämma mej i värderingsövningen var att jag tror att den som är missbrukare aldrig blir INTE missbrukare, för jag tror att beteendet som gjorde att man sökte sej till missbruket alltid kommer att finnas där.
Man kan lära sej att hantera det och då är jag övertygad om att man kan vara en bra förälder. Därav "kanske".

Jag är inte absolutist, jag kan ta ett glas emellanåt och när min äldsta dotter föddes antog hennes far och jag den ståndpunkten att så länge hon var liten skulle hon aldrig behöva se oss eller någon i omgivningen full. Så länge hon var liten skulle någon av oss ALLTID vara helt nykter och kunna köra bil utifall att det behövdes (alltså, få behålla körkortet om polisen skulle stoppa oss)
Den ståndpunkten har jag behållit. Jag har en regel för mej själv och det är; om barnen är ute och ränner ska jag alltid kunna köra bil, utan promillehalt och barnen ska inte, så länge de går i skolan, behöva se mej påverkad. Jag tror min äldsta dotter kan intyga att jag hållit den ståndpunkten intakt.
Mina yngre barn har därför aldrig heller sett sin far påverkad, helt enkelt för att han inte fått komma i närheten av dem i det tillståndet.
För jag är helt och totalt övertygad om att INGET barn mår bra av att se sin mamma eller pappa påverkad, vare sej effekten blir att de blir glada eller arga. För barn ser sånt. Direkt.
Jag är också helt övertygad om att barn måste kunna lita på sina föräldrar. Det innebär också att om mitt barn blir sjukt, skadar sej, eller råkar ut för något annat så är det mitt ansvar som förälder att hjälpa mitt barn. Jag kan inte köra mitt barn till akuten om jag har druckit. (och med två mil till sjukhus är det inte så "bara" att ta en taxi) 
Jag kan inte trösta mitt barn om det blir ledsen om jag samtidigt är glad av vinet och festen, för då kan jag inte känna ärlig empati.
Framför allt kan jag inte lära mitt barn att det ska låta bli att dricka om jag själv visar att man måste dricka för att ha roligt, eller lära mitt barn att hantera motgångar om jag visar att man måste dricka (eller peta i sej piller) när jag själv känner mej "nere"

Jag har också den åsikten att missbruk inte bara innebär alkohol eller droger. Det kan även vara ångestdämpande och smärtstillande preparat, utskrivna av läkare. Och ja, jag inser att i vissa fall måste även föräldrar inta "piller" under vissa perioder, men i min värld ska det då finnas även en annan vuxen person i barnets närhet som INTE är drogad. (För drogad är vad man blir av de legala medicinerna)

Jag tror även man kan missbruka relationer och passion. Jag tror inte något barn ska behöva uppleva en (tyvärr vanligast) mamma som hela tiden byter relationer. För sånt ser man tyvärr. Mamma behöver gå ut och koppla av, blir störtförälskad, flyttar ihop, bråkar och separerar. Träffar en ny man, flyttar ihop, bråkar och separerar.........om och om igen. Och hela tiden är barnet med. 
Jag menar absolut inte att föräldrar måste hålla ihop hela livet om det inte fungerar. Jag menar inte heller att en förälder måste leva ensam för resten av barnets liv. Nej, jag pratar om den känslomässiga berg och dalbana som en del föräldrar utsätter sina barn för. 
Mamma mår dåligt och känner sej ensam (har inte ork för sitt barn), mamma träffar en ny man och blir superkär (har inte tillräckligt med tid för sitt barn) flyttar ihop med nye mannen (river upp barnet från dess hemsituation) bråkar (ger barnet en otrygg hemsituation) separerar (river upp barnet från hemsituationen igen) Dessutom kanske barnet verkligen tycker om den "nye" mannen, vilket gör att barnet även förlorar en viktig person i sitt liv. Sen börjar allt om från början igen.

Det här har jag utsatt mina barn för. Mina yngsta barn en gång och min äldsta två gånger. Det är därför jag kan säga det (och kritisera det). 
Så, jag har lovat mej själv (och min äldsta dotter) att det inte ska hända igen. Jag har ansvar för mina barn, de har ingen annan (Jo, äldsta har en bra och levande pappa). De betyder så mycket mer än vad jag betyder, så mitt relationsliv får vänta just nu.....det är inte värt att uppleva att barnen mår dåligt över saker jag orsakar dem. De har det kämpigt nog ändå.

För barn ska inte behöva "förstå", inte ens som vuxna. De ska inte behöva "förstå" att pappa var periodare: "han var ju jättebra när han var nykter" Ja, förvisso....men man kunde aldrig lita på honom, att han fanns där när man behövde honom för då kanske han han var full.
Barn ska inte behöva "förstå" att pappa/mamma betedde sej så där konstigt för att han/hon var full.
Barn ska inte behöva "förstå" att mamma/pappa kände sej ensam och längtade efter kärlek och trygghet så det är därför de jagade det genom nya relationer under hela barnets uppväxt.

Barn ska älskas förutsättningslöst. De ska inte alltid komma i första rummet (för de måste lära sej att visa hänsyn mot andra ibland), men de ska inte heller behöva uppleva föräldrar som nästan alltid prioriterar annat än dem. 
Barn ska veta att de alltid har någon när de behöver någon. Ett barn till en missbrukare vet inte alltid det.

Jag är ingen drömförälder själv (nån sån finns inte). Jag har prioriterat fel ibland. Men jag har försökt lära mej av misstagen. Och jag hoppas att mina barn aldrig kommer att behöva gå i terapi som vuxna och reda ut sina känslor mot mej, för att jag inte funnits för dem....