Jag läser just nu en kurs på högskolan som heter "Social exklusion". En otroligt intressant kurs där man får ta sej några extra funderingar på de som står en bit utanför samhället av olika anledningar. Och allt ska man dessutom titta på utifrån genus, klass och etnicitet.
Klass är inga problem. Eftersom statskunskapsbiten är ett redan etablerat intresse i min hjärna så tänker jag liksom på det mesta utifrån klasstillhörighet.
Etnicitet är inte heller så så svårt, det är liksom bara att lägga ett "kultur" tänk över det hela, det fixar jag.
Men genus......?
Förvisso är det intressant....att fundera över det "maskulina" och det "feminina". Det klarar jag. Men sen ska, av någon anledning, alla problem områden utforskas från "ett feministiskt perspektiv" och det är där jag kör fast!
Jag blir bara arg och kommer inte vidare i mina studier.
För jag gillar inte feministiska perspektiv. Jag skulle kunna acceptera att man undersöker utifrån ett "jämställdhetsperspektiv", men av någon anledning så blir det "feministiska perspektivet" ett perspektiv där man enbart ser på hur förfördelade alla stackars kvinnor är och det löser inga jämställdhetsproblem.
Men jag har tränat. Jag har de senaste veckorna medvetet försökt se på allt jag gör, ser och upplever med ett "feministisktperspektivöga".
Jag tog mej en funderare över mina barn. Jag har aldrig tänkt på att sonen och döttrarna skulle vara speciellt "maskulin" eller "feminina". En av dem har könet man och två av dem har könet kvinna. Inget mer med det. Så, jag har en nästanfjortonåring som är det mest tjejiga av tjejiga. Hennes stora intressen är kompisar, smink och kläder. Hennes favoritfärg är rosa.
Hon är totalt ointresserad av bilar, sport, träslöjd och teknik.
Tretton månader äldre än henne är hennes bror.
De är alltså uppfostrade mer eller mindre som tvillingar, jag vill i allafall gärna tro att jag har uppfostrat dem ganska lika och inte lagt några genusförväntningar på dem. Sonen är väldigt intresserad av de flesta sporter och han är ointresserad av kläder och smink. Men, han gillar rosa, är en fena på att baka och är totalt ointresserad av träslöjd och kommer nog aldrig att förstå sammanhanget hur en växellåda fungerar eftersom han är totalt opraktisk och ointresserad av tekniska problem. Upplevs han som "feminin" för det? Nej, det tror jag inte.....
Min äldsta då? Jo, hon fyller 20 i år. Var nog 16 år innan hon första gången hade klänning (förutom när hon var jätteliten och inte valde själv). Jag har nog aldrig sett henne i ett rosa klädesplagg (eftersom hennes farfar och jag konstaterade redan på BB att hon var en tjej som aldrig skulle passa i rosa så hon fick det flesta kläder i olika gröna nyanser)
Som äldre har hon visserligen uppbådat ett visst intresse för kläder och make up, men i det stora hela är hon den i familjen som löser de tekniska problem som behöver lösas, den som lyfter det som är tungt och hon är bättre på djur än människor. Upplevs hon som maskulin? Nej, det kan jag inte tänka mej.....
Jag själv då?
Jo, jag har tre bröder och en syster. Vi har samma föräldrar och jag tror att vi är uppfostrad rätt lika. Vi har alla hjälpt till på jordbruket hemma under uppväxten, oavsett vilket kön vi haft. Alla har fått lära sej köra traktor. Alla har fått lära sej laga mat. Visserligen med olika resultat. Min mellanbror t.ex, vi visste nog redan från början att han kommer aldrig nånsin att göra sig någon karriär som praktisk arbetare hur mycket "bondson" han än var. Universitetet i Uppsala var hans väg i livet....
Vi visste även tidigt att min syster inte heller skulle bli bonde (nu blev hon visserligen bonnkärring under några vuxna år, men jag tror hon trivs bättre nu när korna är sålda). Hennes väg var musiken....
Minste bror då? Ärligt talat är han så mycket yngre än mej så jag känner honom minst, men även om han tagit världen till vuxen genom naturbruksgymnasium så tror jag inte han skulle trivas som mjölkbonde. Han är numera en månskenstjuruppfödare, lastbilschaufför och familjefar. Han är den mest kärvänliga av oss syskon, han kan se när andra är ledsna och han kan tala om när han mår dåligt själv.
Äldste bror är nog den som skulle ses som den mest maskuline. Han har tagit den traditionella vägen, tog över jordbruket, mjölkar kor, bygger det som behöver byggas, lagar det som behöver lagas, svetsar det som behöver svetsas och har sitt andra hem i traktorn.
Men....han är också galen i melodifestivalen (bögigt?), lagar mat, gråter till sorgliga filmer och håller koll på skvallerbranchen.
Så hur ska jag lägga ett feministiskt perspektiv över min familj? Vi har aldrig "sysslat" med feminint och maskulint i min familj, vi är olika som tusan, men feminina och maskulina? Näe....
Vi och våra barn har olika kön, men vi är lika mycket värda.
Jag själv har många maskulina sidor, men jag ändå väldigt säker på att jag är kvinna.
Så jag tror det är där det blir fel för många som ska tänka det ur "feministiskt perspektiv". Man utgår ifrån att kvinnor ska vara mindre värda och att den maskulina världen ser kvinnor som mindre värda.
Då tycker man att man bör framställa studier där kvinnor alltid är svaga offer. (Nu finns det visserligen män som vill trycka ner kvinnor och psykiskt och fysiskt förtryck mot svagare är ALLTID fel och rent av vidrigt, men jag tror inte att man kommer tillrätta med det genom att se allt ur ett "feministiskt perspektiv")
Det är också så att dessa rapporter som framställer kvinnor som svagare för det mesta är skrivna av kvinnor.
Jag tycker det säger mej att de som skrivit rapporterna själva känner sej osäkra och svaga i sitt egen kön. Jag menar, om man redan från början har inställningen att man är "det svagare könet" hur ska man då nånsin kunna få ett jämställt samhälle? Då har man ju redan skapat gränserna och jag tror ärligt talat aldrig att man kommer att bli nöjd, eftersom man alltid kommer att tro att samhället tycker att män är mer värda.
Skulle det inte vara bättre då att kämpa för att att alla är lika mycket värda. Män har ofta mer muskelmassa och kvinnor är ofta bättre på att göra flera saker samtidigt. Så är det bara, varför ens lägga energi på att fundera på att det ena skulle vara sämre än det andra?
Jag tycker synd om vårt lands män. De ska byta däck, försörja familjen, ha bra lön, vara föräldralediga helyllepappor, laga mat, bära allt tungt, städa, vara chefer, visa känslor, vara stöd och aldrig glömma bemärkelsedagar, laga bilen, Kort sagt, ibland tror jag att de ska vara stålmän så att kvinnorna får tid över att kämpa för kvinnors lika värde....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar