Oro för barnen....tydligen

Fick ett brev från socialtjänsten idag. Det är tydligen någon omtänksam människa som känner oro för ett av mina barn. 
Det är bra att någon bekymrar sej för mina barn. Det gör jag också. Ganska mycket faktisk. Speciellt som mina barn har gått igenom rätt mycket i sina liv.
Speciellt under hösten som var. Då tog mina barns pappa livet av sej och de förlorade allt hopp om att deras pappa någonsin skulle vara en pappa för dem. 
Att förlora sin pappa är en fruktansvärd händelse för ett barn. Är man dessutom i början av tonåren med allt vad som händer med kropp och hjärna under puberteten så kan jag tänka mej att det är ännu jobbigare.
Jag var beredd på att det skulle bli jobbigt för dem/oss och det blev det.

Sorg kan ju visa sej på olika sätt så det har varit tårar, ilska, frågor.....hela känslospektrat har vänts upp och ner på något sätt.
Naturligtvis har detta märkts i skolan. Barnen har fått utbrott på de mest konstiga saker, de har haft dagar då allt fungerat bra, men de har också haft dagar då allt har varit enbart skit och elände. Då minsta lilla motstånd fått dem att explodera. Då det helt enkelt varit för jobbigt att se andra jämnåriga må bra och de har bara dragit därifrån.

Skolan har varit helt fantastisk under den här tiden. De har ställt upp på allt. De har sms;at vid incidenter, jag har haft en, under vissa perioder, daglig kontakt med barnens mentor för att ha koll på läget. De har ordnad anpassad skolgång, de har ordnat elevassistenter, kuratorer och psykologer. Varannan vecka har vi suttit ner tillsammans med det barn som haft det jobbigast just då; jag , barnet, rektorn, mentorn, kuratorn och specialpedagogen (ibland även någon annan berörd person)

Själv har jag levt "på spänn" hela hösten för att något ska hända i skolan, att det skulle komma ett sms eller ett samtal från en lärare som säger att "nu har det blivit tokigt igen"
Och "tokigt" har det blivit ibland. Det har varit slagsmål och andra utbrott och det har varit skolk.

Men nu äntligen känner vi att det börjar ordna till sej. Den som skolkat mest och kommit efter med skolarbetet börjar komma ikapp. I och för sig är inte måendet det allra bästa, men där finns en etablerad och ganska regelbunden kontakt med en jättebra skolpsykolog så vi känner att det är på rätt väg.
Det andra barnet är lugnare, satsar på pluggandet och börjar fundera över gymnasieval och betyg.
Så ja, vi känner att vi börjar komma på fötter allihopa.

Så det där brevet idag känns som en stor fet käftsmäll.

Jag läser ju till socionom, jag vet varför socialtjänsten gör som de gör och jag är glad över att den finns. Så jag klagar inte på dem (även om jag önskar att sekretessen inte var så ogenomträngligt så att de faktiskt kunde kolla med skolan vad som är på G, eller fick fram något om deras far genom missbruksenhetens rullor när de tar fram ärendet med mitt barn)
Men, lagarna är som de är och socialtjänsten är ju till för att skydda och hjälpa.

Det är den där anonyma anmälan som stör mej. Det hade kunnat vara en anmälan från skolan eftersom det varit besvärligt där. Det hade också kunnat vara en anmälan från polisen efter ett slagsmål i höstas som anmäldes dit.
Men...hade det varit därifrån anmälan kommit hade den inte varit anonym. 
Alltså finns det någon människa därute som är så orolig för just det här barnet att man tycker att man behöver ringa till socialtjänsten, utan att uppge vem man är och tala om att man är orolig för ett av mina barn och därigenom även misstror mej som förälder.

Men jag kan ändå tycka att om man nu är så pass nära detta barn så man känner "oro" så borde man ju även vara så pass nära det barnet att man vet vad som hänt. 
Ingen av oss har ju heller smygit med att situationen varit jobbig och om man då är så nära att man tycker att man kan anmäla oss/mej, så borde man ju även veta hur hårt vi har jobbat för att försöka reda ut det.
Man borde också veta att de sista veckorna på höstterminen varit lugnare för det barn som anmälan gäller.
Eftersom jag går den utbildning jag går så har jag även lite koll på anmälningsförfarandet och jag vet att om det kommer in en anonym anmälan (eller annan anmälan) så är socialtjänsten skyldig att hålla sej inom vissa tidsramar för att utreda ärendet. Alltså kan det inte var så väldigt länge sedan någon anonymt anmälde sin oro över ett av mina barn.

Det sårar faktiskt. Jag vet att jag inte behöver vara orolig för att soc ska "ta mina barn", men det känns väldigt jobbigt att någon okänd människa ska ha synpunkter för hur jag är som mamma till dem. Tydligen en människa som inte har en aning egentligen....

Jag är ingen perfekt mamma, det vet jag. Men å andra sidan känner jag ingen annan som är det heller. Men jag vet att jag finns här. Jag är oftast hemma när de kommer från skolan. Jag skjutsar och är med på träningar och matcher. När de gör fel får de konsekvenser.
De ränner inte på Kilafors och rycker väskor eller stjäl pengar. (Den ena störde folk på Konsum fick jag höra, men då löste vi det med att det inte får tillbringas speciellt mycket tid i Kilafors alls, det är inte det barnet man uttryckt oro för heller)
De har skrivit obetänksamma och elaka saker på facebook ibland, men då har de fått gå in och radera så fort jag sett det.
Mina barn måste visserligen diska, städa, sköta djur, laga mat, tvätta sina kläder. Men de är inte utan mat eller kläder, de är rena och för det mesta hela...
Vi är en liten familj på 3,5 personer där alla pluggar, så då måste vi hjälpas åt för att det ska fungera.
De är inte alltid så fin i munnen, de kan låta väldigt elaka mot andra. Men tillbringar man lite tid i uppehållsrummet i skolan så hör man att de är då allt annat än ensamma om det tonfallet.
Jag blir vansinnigt arg på dem emellanåt, men hittills har jag då inte slagit dem sönder och samman. 
Vi har inte så gott ställt och de flesta "statusprylar" de har, har de fått spara till och köpa själva, vilket betyder att den ena har en jättegammal mobiltelefon, de har inga dyra kameror....vi har inga webkameror, de har inga äkta converse på fötterna och de har inte märkeskläder. 
De fick inga dyra julklappar och de får inte pengar till lunch varje gång inte skolmaten duger, därför att jag tycker att de ska äta den mat som skattepengarna ger dem gratis varje dag.

Men just nu tror jag ändå att de mår ganska bra för det mesta mina barn. Jag började äntligen andas ut efter att ha gått med en psykiskt spänning sedan den sista augusti. Jag började se fram emot att få fokusera på min egen skolgång istället för barnens. 
Tji fick jag.
Tack vare denna anonyma oroskännare så får jag tillbringa dagen då har kursintroduktionen i Gävle för min kommande 15 poängskurs, med att fundera och vara nervös inför mötet jag måste ha dagen efter tillsammans med barnet och två socialsekreterare på socialtjänsten i Bollnäs.
Jag tycker det var onödigt.