Såg en sån underbar status idag på Facebook. Den var skriven av en kille här i byn på drygt 20 år som hade tänkt åka skoter idag, men skotern var trasig så han beklagade sej lite. Men han avslutade med att skriva: "Men....det finns alltid nåt att göra bara man vill"
De orden är nåt jag funderat en hel del på. Allt som oftas ser man/hör man vuxna människor uttrycka sej ; vad ska jag hitta på nu då, jag har inget att göra. Min fråga till dem är : Hur kan man INTE ha något att göra???
Att "inte ha nåt att gö" hör, i min värld, hemma i barnaåldern. Det är helt normalt för en tioåring att klaga på det, för det hör till utvecklingen när ett barn ska börja klara sej själv och ta egna initiativ och även för att kunna lära sej ha tråkigt.
Men en trettioårig vuxen människa med egen bostad? Näe....
En sak är om man har små barn, det är kallt, något av barnen är sjuk, då kan det vara svårt att KUNNA göra en massa saker, speciellt om inte det eventuellt sjuka barnet vill ha uppmärksamhet hela tiden.
Men det är inte de människorna jag menar, utan jag menar de ensamlevande vuxna människorna "därute" som inte har nåt att göra.....
Jag har inte alltid "måsten" i min vardag. Ingen skola jag alltid måste gå till, inget arbete som alltid måste skötas. Men sysselsättning förstår jag inte hur man kan vara utan. I och för sej bor jag på en stor fastighet med stort hus och stor tomt, jag har tre barn osv....men jag har väldigt svårt att tänka mej att vara sysslolös även utan det. Finns ju massor att göra HELA TIDEN: Läsa en bok, handarbeta, se en film, ta en promenad, göra ingenting.....och när jag tröttnat på det så kan jag alltid städa en garderob, diska en disk, skura ett golv, tvätta en tvätt, sy en gardin, putsa ett fönster, städa bilen.....
Skulle jag känna mej social går det ju alltid att åka till någon, chatta med någon, ringa till någon.....men att säga "Åhhh, jag har ingenting att göra", det finns inte ens på kartan.
En annan sak jag gått och funderat på den sista tiden är det enorma ungdomsarbetslösheten. Eller nej, inte den samhälleligt uttryckta ungdomsarbetslösheten där ungdomar har svårt att få fast anställning, utan det faktum att många ungdomar "inte har nåt att göra".
Jag hör nämligen till dem som tror att som samhället ser ut så kan man inte, som ung, fokusera så mycket på tillsvidarejobb. Jag tycker inte heller att man, eftersom situtationen är enormt tuff för arbetsgivare att anställa, behöver ta så stor hänsyn till "vita jobb" till en början.
För jag tror att som ung handlar det om att visa att man vill och kan jobba. Det tror jag inte alla vill visa. Jag tror att alltför många lever på sina föräldrar och väntar på att någon arbetsgivare ska ringa och säga : "Hej, jag hörde att du var utan jobb, jag har ett här, när kan du börja. Jag betalar jättebra"
Jag tror också att alltför många söker såna jobb de verkligen vill ha (med hög lön naturligtvis), och struntar i resten för det är för låg lön, för dåliga arbetstider, för långt bort osv....
Och innan någon klagar över att jag är trångsynt och generaliserar: Ja, kanske lite grann. Men jag tror ändå inte att jag har helt fel...
Jag tänker så här: Som vuxen med familj är det en sak. Jag har själv varit arbetslös långa perioder. Har man familj och hus är det svårt att bara flytta iväg. Har man dessutom barn (speciellt om man är ensamförälder) är det väldigt krångligt att jobba på andra tider är dagtid på vardagar. Då kan det vara väldigt besvärligt att få arbete och inkomst.
Men i tjugoårsåldern utan familj (Till familj räknas inte mamma och pappa i det här inlägget) så har jag väldigt svårt att förstå att man är helt utan sysselsättning. Att man är utan fast anställning förstår jag.....men helt utan sysselsättning??
Jag tar min egen dotter som exempel: Hon är 19 år, tog studenten i somras, drömmer om att bli polis men behöver läsa upp betygen först.
Jag har aldrig hört henne beklaga sej över att hon är sysslolös. Hon förväntar sej inte att jag och hennes pappa ska försörja henne helt. Hon tar det hon får, hon hoppar in där hon kan. Jag tycker baske mej hon jobbar JÄMT. Det har varit svartjobb i Sigtuna ett tag, de har varit helgjobb under hela sista året i gymnasiet, vilket faktiskt var lite besvärligt eftersom hon inte hade körkort och jag var tvungen skjutsa henne (naturligtvis betalade hon själv bensinen) Det har varit vita jobb på timmar och det har varit semestervik i olika stall. Hon har varit på anställningsintervju i Skåne, hon har hästmänniskor som ringer och mailar och vill att hon ska komma och jobba. Hon har inte alltid haft mycket betalt och hon får arbeta hårt.....men för varje litet jobb hon tar åt sej så får hon ett bättre rykte och får flera och bättre jobb.
Hon säger själv att "Jag är ung, jag behöver visa vad jag kan och jag behöver pengar" När Nytorp ringde och frågade om hon kunde jobba jul och nyår, fanns det inte ens i föreställningsvärlden att hon skulle missa att fira med vänner och familj, utan hennes första reaktion var : Dubbelt OB, klart jag jobbar"
Okej, nu skryter jag hemskt över min dotter, men det är faktiskt inte bara hon häromkring. Det är många av hennes gamla klasskamrater, både från grundskolan och gymnasiet som verkar vara i liknande situation. De jobbar som tusan....på timmar lite här och var. Det är Max, hemtjänsten, städning, barnomsorg, djurhållning osv. Många av dem har även flyttat från orten, till och med landet, för att de behöver jobba och skaffa sej erfarenhet och kunna försörja sej själva. Hon säger själv, när vi pratar om det, att de få som inte jobbar är de som är för lata och bekväma......
Hon bor hemma än, javisst. Utan fast anställning är det svårt att få egen lägenhet när man är nitton år hur mycket man än vill, så hon bor hemma än. Ibland hos mej, ibland hos sin far, beroende på vartifrån det är närmast till det ställe hon råkar jobba på just det dygnet. Men hon lever inte på mej. (hur hon gör hos sin far kan jag inte svara för). Hon betalar ingen hyra, för hennes inkomster är lite instabila emellanåt. Men de perioder hon bor här så handlar hon en del av maten, hon sköter sin tvätt själv, hon har sin egen bil som hon tankar själv. Hon hjälper till med att skjutsa och hämta ibland och hon begär aldrig att jag ska betala bensinen. De gånger hon lånat min bil (för den har bättre dubbdäck) har hon tankat den.....
Hon söker jobb, utbildningar, praktiker, kurser och jag vet att helt plötsligt kan hon komma och säga : Hörru, jag får börja jobba i Östergötland på måndag, får logi där...jag ringer sen.
Jag tror inte min nittonåring är nåt speciellt unikt undantag. Jag tror att de skulle kunna gälla de flesta i hennes ålder.
Men istället väljer många(med sina föräldrars stora stöd) att stanna hemma och tycka synd om sej själv istället för att se möjligheterna. De möjligheter som säger : Jag är ung, jag är frisk, jag är flyttbar. Att ta vara på chansen att prova på allt det man kan innan det är för sent....innan man sitter där med hus och barn. Att ta chansen att jobba i Turkiet ett halvår, Thailand några månader, Norge ett tag......att visa vad man kan och vill, eller åtminstone försöka försörja sej själv även om det inte är en tillsvidareanställning med hög lön.
En studiekamrat till mej har en son på 22 år som säger "Jag förstår inte varför så många i min ålder inte har några drömmar om vad de vill göra i livet utan verkar acceptera att bara driva omkring"
Jag håller med.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar