En dag i livet man hade kunnat vara utan....

Idag har jag faktiskt upplevt en sak som jag aldrig trodde att jag skulle behöva uppleva. Eller nej, nu ljög jag nog lite. Jag har nog egentligen alltid vetat att jag skulle behöva vara med om det, men ändå inte velat tro det.
Idag har jag fått tala om för två av mina barn att deras pappa inte finns längre. Att han inte VILLE finnas längre.
Han har ju i och för sej inte funnits (i praktiken) i deras liv på väldigt länge, men han har ju ändå "funnits" Hoppet har ju alltid levt någonstans i bakhuvudet om att kanske, en dag.....
Nu är det hoppet helt borta.
Åtminstone nästan helt, fortfarande måste en DNA-analys göras för att med all säkerhet säkerställa identiteten eftersom det enda de kunnat gå på är kläderna.( Anledningen till detta är att om man väljer att sätta sej framför ett framrusande tåg så finns det inte så mycket att identifera längre.)
När man får höra en sån här sak så är det otroligt mycket som far igenom en stackars 44-årig hjärna.
Ilskan : Hur kan du vara så egoistisk??
Rädslan : Hur ska jag förklara för barnen??
Sorgen : Hur kunde det gå så långt??
Raseriet : Hur katten tänker vuxet folk som arbetar med missbrukare när de går runt och pratar vitt och brett med folk innan de anhöriga ens är informerade och identifieringen inte är gjord??
(Jo, det är sant. Såna föreståndare har tydligen LP-kontakten i Bollnäs.)

Ryktena kom alltså redan igår då telefonen ringde : Har du hört??? 
NEJ, jag har inte "hört". Det är mina barns pappa ni pratar om, vi borde ha "hört" nåt!! Innan alla andra "hörde" nåt.
Då kommer funderingarna: Ska jag säga nåt till barnen redan nu? Kanske inte så bra idé, för tänk om det verkligen bara är ett rykte....då blir nog ruggigt tokigt.
Så, jag tog beslutet att inte säga något till dem utan vänta på att polisen hörde av sej. 
I morse klockan halvnio kom de. Poliserna alltså. Underbara poliser. De var medkännande, de gav raka svar på vad än jag frågade. De till och med erbjöd möjligheten att de skulle benämna det hela som "en tågolycka" för barnens skull.
Fast nej tack, det ska de inte göra. För vad händer om barnen om några år får reda på att det inte var en olycka. Det tror jag skulle vara värre, för då skulle de inte bara ha förlorat sin pappa. De skulle också ha blivit lurade av alla andra.
Det poliserna framför allt intygade var att de INTE hade pratat med någon på LP-kontakten, utan enbart "förhört" några av de medborgare som är lite mer ljusskygga om de sett till barnens pappa något sedan i söndags.
Som sagt var, underbara poliser. Sådana poliser gör mej stolt över Bollnäspolisen. Tack.

Nästa fundering: Hur berätta för barnen? Eftersom ryktet redan varit igång någon dag känns det som att det är ganska bråttom, för tänk om de hör det av någon annan? Kan bli hur fel som helst.
Då kommer nästa stora fördel med att ha det liv jag har. Rektorns mobilnummer i min mobil. Så jag ringde rektor Ola och sa att nu behöver jag hjälp av er på skolan. Självklart sa rektor Ola, vad vill du jag ska göra? Jag är hemma i Ockelbo, men säg bara vad du vill ha hjälp med så ordnar vi det. Såna rektorer borde alla skolor ha.
Jag ville ha en Pernilla, så jag fick en Pernilla. Pernilla jobbar på skolan. Pernilla jobbar även på familjecentrum med barngrupper ibland. Bland annat såna barngrupper där barn till missbrukare får gå. Där har mina barn gått i varsina omgångar. Så de känner Pernilla och litar på Pernilla.
Pernilla samlade ihop mina barn och tog dem, kurator Britta och mej med in i ett rum på skolan där jag fick berätta vad som hänt för barnen.
Det var inte den bästa stunden i mitt liv. Jag kan nog även garantera att det inte var den bästa stunden i mina barns liv heller. Men vi berättade allt rakt upp och ner som det var. Pappa ville inte var med längre, han valde det själv. Vi hade inte kunnat göra någonting för att förhindra det. Det var hans eget val! Och alla känslor vi har över detta är helt tillåtna. Vi FÅR vara arga, vi FÅR vara ledsna, vi FÅR vara lättade.

Så nu är vi där. Mitt i ett konstigt kaos. Mitt i tystnad, ilska, sorg, lättnad.....allt om vartannat. Det kommer att ta ett tag, men vi kommer att komma igenom det. Det vet jag, för mina barn är fantastiska och vi har varandra allihopa. Vi har dessutom de bästa kontaktnät man kan tänka sej. Vi har vänner, släkt, skola.

Det som känns lite mysko är att det är ju inte så att JAG har förlorat någon kär. För nej, det har jag inte. Vi har inte levt tillsammans på tretton år. Han har mest gett mej bekymmer sen dess. Men han var ju ändå pappa till mina barn. Och mina barn älskade sin pappa, även om de inte träffade honom. Så min sorg är att de är ledsna, arga, sårade, lättade.

Men en sak har vi bestämt idag, jag och mina barn. Det här har hänt. Det är inget att känna skuld över, det är inget att smyga om. Det är som det är. Det folk vet om behöver man inte smyga med, alltså talar vi om det. Vi talar om för klasskompisar, vänner, lärare, grannar, släktingar att våran pappa tog livet av sej. Han var missbrukare och mådde så dåligt att han inte ville leva längre. Det är inte vårat fel och vi tänker inte skämmas för det.

Vi ska komma ihåg de bra sakerna istället. För vi har haft en del roliga stunder med barnens pappa också. När han mådde bra. Det var inte så ofta han gjorde det sista tiden och sonen sa faktiskt idag när vi kom hem "Vet du mamma, jag tror pappa mår mycket bättre nu"

Vet ni......det tror jag med. Och vi kommer också att må bättre. För vi har varandra.