För det är så här jag känner mej. Kedjad på ett bål med lågorna slickande kring kroppen.
Det är det här som blir problemet med för mycket ensamhet. Man tänker för mycket och för mycket tankar som funnits länge kommer upp till ytan för man har inga avledande manövrar som till exempel slagsmål mellan ungarna.
Så....jag har alltså varit ensam i en vecka nu. Alltihopa började ju fel kan jag säga eftersom jag räknat med att den stora jäntan skulle vara hemma en del. Dels betyder det mycket att få ensamtid med ett barn i taget och dels finns det en hel del här hemma som jag behöver hjälp med. Många saker är ju liksom lättare när man är två vuxna, starka som hjälps åt.
Men så blev då alltså inte fallet. Istället dök det upp en hel del känslor och en hel del ord blev sagda som inte kanske borde ha kommit ut. Summan av kardemumman är att mina val av män i mitt liv inte alltid har främjat mina barns psykiska välfärd, vilket ställer till det lite nu. Även om inte det numera vuxna barnet anklagar mej, utan mannen så blir det ju ändå så att jag anklagar mej eftersom jag valde mannen.
Självanklagelser är inte bra. Självanklagelser tillsammans med för mycket ensamhet är ännu sämre. Självanklagelser tillsammans med en för lång period med för mycket stress blir enbart kattskit!
Alltså har denna vecka inneburit att de flesta förträngninsmekanismer slagit ut i full blom. De mest effektiva formerna för förträngning är inträngade i andras liv. Om jag tänker mer på Robert Pattinson slipper jag tänka att livet är piss.....om jag tittar på vampyrers vånda inför det mänskliga livet så slipper jag tänka på min egen vånda.....om jag sjunker in i en bok kan jag identifiera mej med de karaktärerna och få det lyckliga slutet istället för att tänka på att min äldsta dotter inte vill vara här.
Förträngningar enligt skolboken. Tyvärr fungerar de inte hela tiden. De fungerar inte när en fluga kommer och väcker en klockan tre på natten och man är för trött för att läsa eller titta på en film. De fungerar inte heller när man inte har de möjligheterna att se på film eller läsa....Som när man hänger tvätt, diskar, dammsuger, torkar golv, klipper gräs och plockar bär.
Alltså låter man helst bli de sakerna.
Min kropp behöver gå ut och gå också. Men är man ute och går är det svårt att värja sej mot alla funderingar. Alltså går man inte ut och går heller.
Denna vecka har alltså inte på något sätt inneburit att huset blivit storstädat eller att jag motionerat. Den har inneburit att jag gått in i mej själv.
Detta låter ju otroligt deprimerande, det kan jag hålla med om. Men faktum är att jag ser det som otroligt positivt. För jag inser ju att för att resten av livet ska fungera måste det till en förändring. Och för att förändringar ska inträffa måste man oftast förändra något själv.
Inte för att jag kommit på riktigt vad ännu, men vis av 44 år i livet, vet jag att jag kommer att komma på det. Fast kanske inte med en gång.
Jag har lite saker jag redan nu vet om att jag måste ändra på. För något som blivit mycket klart under denna vecka när jag levt mitt mest introverta liv är att omgivningen har blivit bortskämd av mej.
Det finns vissa saker jag vill göra för att jag kommer att tjäna på det senare i livet. Vara barnvakt till söta syskonbarn till exempel. Jag vet att jag kommer att vara jättelycklig om 25 år när deras barn kallar mej gammelmoster. För det är viktiga personer i mitt liv. Personer som jag vill och behöver ha kvar. (Både syskon och syskonbarn alltså)
Men denna vecka har även bestått av en massa andra "krav" som inte kommer att få mej att känna att jag gjort något bra om 25 år.
Till exempel:
Att ringa och jaga ett företag som säljer lotteripaket för att kunna reklamera en trasig glassmaskin åt den där damen som ringer mej varje dag och tjatar för att hennes vinst i 5-kronorslotteriet på kolbulleafton var trasig.
Att åka ner till fotbollsplanen till klockan 17 för att göra i ordning allt i kiosken inför matchen som börjar kl 19, för att sedan stanna till matchen slutar kl 21 för att kunna ta hem kioskkassan.
Att beställa varor på Svempas till både Fotbollen och Hembygdsföreningen flera gånger i veckan.
Att hämta affischer och leta reda på häftpistolen för att kunna sätta upp affischer runt om i bygden med information om en fornminnesvandring som jag har NOLL personligt intresse av.
Att åka till IP och lasta bilen med läskplattor, korvkokare, korv mm kl 13 en lördag, åka upp till hembygdsgården, koka kaffe till över 100 pers, värma korv, göra i ordning försäljningsställe, vara trevlig mot folk som kommer till allsången som börjar kl 16.
Att vänta till allsången som jag inte deltagit i för jag inte haft lust är slut, för att kunna städa, diska, packa in allt i bilen igen och börja gruva mej för att allt ska bäras in i kiosken vid fotbollsplanen igen.
Att göra ändringar i ett protokoll för att justerarna vill skriva på så att ordföranden blir nöjd och protokollet kan gås i genom på nästa styrelsemöte.
Att skriva protokoll för FÖRRA styrelsemötet.
Näe, allt detta kommer inte att göra mej glad om 25 år.
Nåt som däremot kommer att göra det är:
Att ha en bra relation till mina barn. ALLA TRE!
Att ha en bra relation till mina syskonbarn. ALLA TIO
Att ha en bra relation till mina syskon. ALLA FYRA
Att ha en bra relation till mina svågrar/svägerskor. ALLA FYRA
Att ha en bra relation med mina föräldrar. BÅDA TVÅ
Att ha en bra relation till mej själv. HELA MEJ
Alltså måste jag tänka på vad som kommer att ge mej en bra relation till mej själv. Pluggandet t.ex. Ska jag ha någon glädje av mina studier så måste jag lägga ner mer tid på dem. Det är svårt att lägga ner tid på studier när man samtidigt ska vara alla andra till lags med protokoll och serveringar. Det är inte det att sånt egentligen tar så mycket tid rent praktiskt. Men det tar en sjujäsikens massa tid av min skalle.
Ska jag kunna ha en bra relation till mina barn kan jag ju inte tillbringa all fritid på hembygdsgården eller fotbollsplanen heller. Eller vara stressad över allt jag inte hinner med.....
Ska jag ha en bra relation till mina syskon måste jag ju ha tid och ork att träffa dem. Det har jag inte nu. Även om jag rent praktiskt har tid så finns det inte tid i mitt huvud.
Ska jag kunna ge mina barn trygghet måste jag har psykisk ork för vissa fundementala saker. Ekonomin är en sån sak. När hjärnan är full av allt annat försvinner energin att bekymra sej över att handla billig mat eller betala räkningar. Det blir dyrt i längden.
Idag ska jag åka (eller ja, jag ska åka med min syster) till Gävle och hämta hem de minsta två avkommorna jag har. Jag mår sämre än när jag skjutsade iväg dem, jag har knappt sovit, jag har funderat för mycket , jag har noll kontroll på mej själv, det känns som jag har förlorat mitt äldsta barn.
Men det känns ändå bra. För jag vet att denna ensamma vecka har påmint mej om massor av saker som jag behövde påminnas om.
Jag kan inte förändra allt över en natt. Jag tar förtroendeuppdrag på största allvar, det är inte så bara att lägga av. Men jag har i alla fall en plan....
Men först ska jag läsa ut boken jag håller på med......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar