Det var ju det jag sa!

För ungefär åtta år sedan var inställningen från de styrande i samhället att Sverige till varje pris skulle komma åt alla dessa lata människor som fuskade med sjukpenning och A-kassa.
Så man införde nya regler.
Men ökade kraven på sjukintygen, man kortade ner längden på sjukskrivningar genom att man, om man varit sjukskriven ett visst antal dagar skulle "utförsäkras" och då under en period stå till arbetsmarknadens förfogande istället för det då skulle öka trycket på de sjukskrivna så de verkligen skulle förstå att de måste ut i arbetslivet istället.
Under denna tid har man då möjlighet att få ersättning från A-kassan istället. För de som aldrig arbetat pga sjukdom så finns möjlighet att få den lägsta ersättningen (drygt 220 kr/dag)

För de arbetslösa skärptes kraven. Ut i praktik tidigare osv.

Nu är det inte (vad jag tycker) orättvisorna i systemen som detta inlägg är tänkt att handla om, för där kan man tycka som man vill (även om jag tycker det vore bekvämare att alla tycker som mej)

Nej, detta inlägg handlar om det kända uttrycket  "Det var ju det jag sa!"

För jag kommer ihåg ett samtal jag hade i anslutning till valet för åtta år sedan med två stycken "alliansförförda" vänner. Dessa vänner tyckte att NU ÄNTLIGEN är det någon som bryr sej om alla dessa som tycker att det är bekvämare och lika bra ekonomiskt att gå arbetslös eller sjukskriven. Det är på tiden att dessa människor förstår att de inte kan leva på samhället!!!

Jag anförde då min lilla åsikt: Jo, naturligtvis ska man inte ha det bättre som sjukskriven eller arbetslös, men ärligt talat, så är det nog inte riktigt.  A-kassan är väldigt låg, kraven är ganska höga för arbetslösa och sjukpenningen är låg även nu.
Dessutom var jag ganska övertygad om att de som för åtta år sedan tyckte att man inte behöver arbeta för sin brödföda, ändå skulle hitta vägar att slippa arbeta och de som skulle komma att straffas var de som faktiskt gjorde allt för att sköta sig. De som kanske drabbades av riktigt allvarlig sjukdom eller som arbetat hela sitt liv utan hög utbildning och plötsligt blir arbetslös.

Jag fick då frågan hur jag kunde tro att de som "fuskade" skulle komma undan.

Jo, jag tror att socialbidragen kommer att öka, svartjobben kommer att öka och barnafödandet kommer att öka.

Faktiskt så stirrade mina vänner på mej som om jag var dum i huvudet. De förstod inte alls vad jag menade utan vidhöll sin åsikt om att "det måste löna sig att arbeta"

Ja, jag håller med, det måste löna sig att arbeta. Tyvärr finns det en del människor som inte tycker att det är värt slitet att arbeta. De finns och de behöver kanske hjälp. Men det är fortfarande inte så att vi når dem via dessa åtgärder.

En av mina vänner blev nästan arg på mej när jag påstod att fler skulle föda barn. Argumenten mot mig var "Men snälla nån, det är ju barn vi pratar om. Det kan man väl inte skaffa för att få pengar?"

Jo, sa jag. Det kan man. Har man barn får man ha större lägenhet (enligt FK ) och då får man högre bostadsbidrag. Man har också lättare att få hjälp av soc, man får barnbidrag och underhåll (ibland). För att inte tala om att man slipper arbeta utanför hemmet.

Hur ser det då ut i samhället åtta år senare?

Jo, jag har ju de senaste fyra månaderna sett resultatet på de hårda åtgärderna för att komma till rätta med lata fuskare och jag kan ärligt säga "vad var det jag sa"
För jag har sett de lata och fuskarna på nära håll.

De kommer och söker försörjningsstöd hos socialtjänsten. Precis som de gjort de senaste 6-7 åren.
De har inte arbetat ett jota sedan de nya reglerna infördes. De har bara bytt utbetalare av pengar. Visserligen är en del sjukskrivna i perioder, eller har blivit beviljad sjukersättning som socialtjänsten bara behöver komplettera upp till normen. 
De är trogna besökare inom sjuk och hälsovården, för de behöver många intyg och mediciner för att kunna påvisa hur sjuka de är. De lever på existensminimum, men eftersom de ändå inte vet hur det är att leva annorlunda så duger det. För jobba klarar de då inte.
Naturligtvis finns det många bland dessa som verkligen inte klarar av ett arbete också, där alternativet till något bättre bara inte finns, men nu pratar jag om dessa stora fuskare och lathögar som man behövde komma till rätta med genom att höja kraven för sjukskrivna och arbetslösa.

Barnafödande då?

Tja, inte tror jag det är en slump att barn och familjeenhetens arbetsbörda ökar. Om jag tittar på de ärenden som handhas inom familjebehandlingen så kan jag ju konstatera följande: Många familjer har flera barn. Få föräldrar har två föräldrar i arbetslivet. Många familjer som är aktuella har sin huvudsakliga inkomst från försörjningsstödet, många föräldrar är sjukskrivna. Och av någon anledning har många av dessa barn även fått "bokstavsdiagnoser". 
Diagnoser är f.ö jättebra. De kan innebära att man som förälder får vårdbidrag. Man får mer stöd i skolan med assistenter. Man kan t.om få stöd i hemmet för situationen är så jobbig.

Missförstå mej inte nu: Jag tror verkligen att vårdbidraget är jättebra och välbehövligt i många fall. Men jag tror också att en del av de människor vi talade om för åtta år sedan har hittat en ny väg till inkomster via detta.
Så hur ska vi göra med det? Ska vi ta bort möjligheten till vårdbidrag?

Nu är det inte rätt eller fel i politiska åsikter jag ventilerar. Det är bara det där med vilka som drabbas när man försöker straffa en viss grupp i samhället.

För samtidigt som de man ville komma åt, fortfarande belastar samhället (förmodligen i ännu högre omfattning) så känner jag även en del som drabbats hårt.

Om du är busschaufför med mycket obekväm arbetstid så räknas sjukpenningen utifrån grundmånadslönen. Om du då jobbar mest kvällar och helger så tjänar du i praktiken den dubbla månadslönen.
Ponera då att du får cancer och blir sjukskriven i ett år? 
Du får 80% av halva reella månadslönen i inkomst. Dessutom mister du alla skatteavdrag och får betala väldigt mycket högre andel skatt än vad du gör om du får lön.
När du sedan varit sjukskriven ett år så måste du testas mot arbetslivet. Du har ju fast tjänst så du ska in som busschaufför igen. För att inte förlora ALL ersättning så börjar du då dra på dig uniformen, pressa dig till jobbet och köra bussen. Med sönderstrålade tarmar som inte håller tätt och dessutom gör ont. Under 14 dagar pressar du dig själv för att klara samhällets krav och inte fuska. Sedan får du ge upp. Ny sjukskrivning, nya intyg, nya beslut, ny väntan på pengar. Detta kan ta upp till tre månader. Så efter 14 dagars arbete så blir du nu HELT utan pengar under tre månader. Visserligen får du dessa pengar retroaktivt men eftersom du levt på 80% av halva månadslönen under ett års tid så är dina reserver redan slut.

Detta är bara ett exempel. Detta exempel är det ytterst sällan man ser på socialtjänsten, för detta exempel gör allt för att försöka klara sig utan att "leva på samhället"

Eller ta den person som arbetat på en industri sedan 16 års ålder och helt plötsligt blir uppsagd p.g.a arbetsbrist. Den personen är nu 55 år och saknar gymnasiekompetens och formell praktisk utbildning.
Naturligtvis är personen inställd på att arbete ska löna sig och söker allt som går att söka. Utan framgång eftersom det är inte så intressant att anställa 55-åringar utan utbildning. Dessutom är arbetslösheten redan hög...
Ett bra sätt att fixa kompetens på är att utbilda sig. Då finns ett alternativ som står till buds: Att samhället köper in någon dyr yrkesutbildning som 55-åringen får gå på med aktivitetsersättning. Efter denna utbildning är personen 57 år och ska söka arbete. Hur många vill anställa en 57-åring med de risker det innebär av sjukdom pga ålder osv.  
Alternativet kan vara att läsa in gymnasiet och kanske läsa något man alltid drömt om, på högskolenivå.
Litet problem bara: Du får inga studielån när du är så gammal. Du får inte heller A-kassa om du studerar för då står du ju inte till arbetsmarknadens förfogande.
Då återstår alltså praktik. Antagligen har det nu gått så lång tid efter avskedandet att personen redan är inne i LOB (Fas3). Då får man arbeta heltid hos kommun eller liknande. Du får bekosta resorna till och från arbetet och du har inga jobbskatteavdrag. Dessutom är inte inkomsten pensionsgrundande. Om du bor i en kåk tre mil utanför närmaste samhälle och ska leva på detta vis i fem år. Då är snart försäljningen av kåken du bott i de senaste 30 åren ett faktum.
Detta är vad vi har uppnått med att höja kraven för att komma åt fuskare och lata!

De som faktiskt är lata och fuskar, de är fortfarande lata och fuskar. Bara på lite nya sätt. Dessutom så lär de sina barn att det är helt normalt att leva på existensminimum och att man får sin huvudsakliga inkomst från socialtjänstens försörjningsenhet. Min fasta övertygelse är också att de lär sina barn att det är smart att skaffa barn för då har man säkrare hjälp.....

Men, det var ju det jag sa.....