Allt är mammas fel!

Tänk vad skönt det vore att kunna ha en tonårings insikt.
Den där att "Alla andra gör fel" "Alla andra är dumma" "Mammor vet inget" "Absolut ingen i världen förstår mig"

Nu menar jag ju inte att man bara mår bra när man är i den åldern, tro mig, jag vet allt om hur det är att känna sig klumpig, misslyckad, överviktig, ensam, missförstådd. Allt det där som rör om sig i huvudet när hormonerna rasar.

Jag menar det där med att faktiskt kunna lägga skulden på någon annan och låta den ligga där. Att kunna njuta av känslan av att andra rår för att jag mår dåligt. 
Som vuxen vet ju jag att man gör så för att den egna skulden till det dåliga måendet blir för tung att bära, man behöver lägga det på någon annan, åtminstone för stunden.

Jag vet ju att tonåringar behöver lägga skulden på någon, att de behöver visa sin frustration mot någon och vem ska de visa den för om inte den de litar allra mest på. Jag vet ju också att det är ett friskhetstecken att de vågar visa sin ilska.
Men ibland hade det faktiskt varit väldigt skönt om de hade haft någon mer att vara arg på.

Den här helgen verkar vara en sån helg som alla frustrationer kommer i dagen och jag börjar sakta men säkert brytas ner.

Några exempel:

Båda mina tonåringar har under en lång tid tjatat om att de vill ta tag i sin hälsa, att de vill sluta med snabba kolhydrater, att de vill träna mera. Inte att de ska banta (för det får de inte för sin elaka mamma) utan de vill helt enkelt må bättre och känna sig piggare.
Så vi kom alla överrens om att på nyårsnatten åker alla onyttigheter i soporna.
Detta skulle ju fungera alldeles utmärkt om man bara tyckt om att äta det nyttiga....

Så just nu har vi en situation där en 15-årig kille är skitsur hela tiden för "det finns inget att äta". 
En snäll och förstående mamma förstår att det är jobbigt så jag ser till att det finns åtminstone pasta hemma (i nödfall)
Men då är mamma helt dum i huvudet för pasta är ju inte nyttigt!!!!
Jamen, säger den snälla och förstående mamman, det finns coleslaw, broccoli, quinua, blomkål, morötter....
Svaret blir då: Det är ju skitäckligt!!!!! 
Då kryper den lite elakare och oförstående mamman fram : Jamen svält ihjäl då om ingenting duger!!!
Så 15-åringen konstaterar enkelt och logiskt : "Jag vill ha bulgur. Jag skiter i att mamma säger att jag inte äter något annat än bulgur, hon är bara elak som inte köpt någon bulgur bara för att hon är så fattig och är elak mot sina barn. Det är mammas fel att jag är hungrig nu"
(Att mamman själv inte äter bulgur och faktiskt har missat att all bulgur är slut tas inte hänsyn till).

I morse skulle de två äldsta åka till gymet för lite söndagsmorgonträning. Jag hör då 15-åringen stampa omkring och leta i alla garderober och förråd så jag går ut och frågar vad som står på.
Han frågar då : Har vi inga extra springskor hemma? 
Den snälla förstående mamman förklarar att vi inte har det eftersom resten av oss har tre skostorlekar mindre än honom och han har väldigt dyra väldämpade gympadojor som är svindyra så har vi inte råd att bunkra upp flera par. Den snälla förstående mamman undrar lite försiktigt ; "vart har du dina svarta 1400 kronors dojor då?"
En 15-årings logiska förklaring är du då "I skolan"
Då blir den snälla och förstående mamman lite vresig i tonfallet och uttrycker sin åsikt om att det kanske är lite dumt att lämna sina dojjor i skolan över helgen.
Dumt sagt!!
För då får mamman höra att det kunde hon väl fatta att han skulle ju ha idrott på måndag så då var det lika bra att lämna dem och det var ju bara det att jag var så dum, snål och fattig att jag inte hade skaffat fler skor så han hade reserver hemma.
Till slut blev det så att den utsvultna 15 åringen utan skor stannade hemma och gick och la sig igen istället. Arg på sin mamma som inte fixar hans problem.

Sen finns det ju 14-åringen också. Den där 14-åringen som ägnar en hel sommar åt att skrika att hon ska ringa till soc så hon slipper oss eller att någon ska lära mig att bli en RIKTIG mamma.
När semestrarna är slut så ringer mamman själv till soc och säger att vi behöver hjälp att fixa det där med att bli en RIKTIG mamma.
Socialtjänsten gör sitt jobb med bravur och sätter in en insats med föräldrarstöd där vi får komma varje vecka och verkligen försöka få till det hela till det bättre.
Så nu har jag en 14-åring som varje vecka är skitförbannad på sin mamma som ringt till soc.

Häromdagen konstaterade 14-åringen att hon är fet och eftersom hon ska på solsemester i vår så kan hon ju inte vara så där fet.
Den snälla och förstående mamman talar om för den arga (och inte alls feta) dottern att hon inte alls är fet och att en 14-åring ska inte banta. Däremot så kan det ju fungera så att om man inte vräker i sej kolhydratrik mat och dessutom kanske tar några extra turer på gymets löpband så kan man ju känna sig lite nöjdare med sin kropp.
Detta håller inte 14-åringen alls med om utan 14-åringen vill ha bantningspiller eller ersättningspulver!
Den snälla och förstående mamman förklarar att det är helt otänkbart eftersom det inte bara är dyrt, det kan dessutom vara farligt för kroppen och göra att man går upp mera i vikt efteråt och/eller att man får stora problem när man blir äldre. Jag förklara också att de flesta av dessa preparat är bluff. Däremot förklarar jag, är jag villig att hjälpa dig äta riktigt mat på ett sundare sätt.
Så resultatet i 14-åringens hjärna blev alltså att eftersom mamma är så elak, oförstående och fattig så kan inte 14-åringen gå ner i vikt på ett önskat sätt och då är det lika bra att sluta äta helt och hållet för då går man i allafall ner i vikt. Får hon sedan anorexia så kanske mamma äntligen förstår hur illa hon har gjort sin dotter med att vägra köpa bantningspiller.
14-åringen är dessutom den mest matglada i familjen och när hon är hungrig blir hon på otroligt dåligt humör. Hon är förbannad och irriterad på oss alla för minsta lilla eftersom hon sedan i går morse enbart ätit 4 ägg och en liten bit hamburgare.
Men det är lugnt, hon behöver inte skärpa sig för det är mammas fel alltihopa och om bara mamma gör som 14-åringen säger så kommer allt att fixa sig.

14-åringen har också under en lång period ansett att hon får alldeles för lite pengar. Alltså tar hon de pengar hon behöver från mamma och syskon vare sig hon får eller inte. När ett barn tar pengar från sitt syskon så anser den snälla och förstående mamman att det ska inte syskonen drabbas av så den snälla och förstående mamman ersätter syskonen.
Den smarta mamman drar sedan av den summan hon ersatt på 14-åringens månadspeng vilket innebär att månadspengen till 14-åringen krymper.
Eftersom detta är ett faktum att de kontanter som finna hemma försvinner så har vi andra slutat att ha kontanter hemma.
Är man 14-år så löser man det genom att låna av andra. Till slut vill de man lånat av lite less och ringer till mamman och vill ha tillbaka pengarna.
Så den snälla och förstående mamman betalar de dottern lånat av och försöker resonera med 14-åringen.
Kontentan av det samtalet blir att eftersom den fattiga mamman är så snål och  elak och ger dottern så mycket mindre än vad de andra syskonen får så är det självklart mammas fel att hon tar pengar av de andra syskonen (som ju får mera) eller att hon lånar av andra. (En annan kontenta av det hela blir också att mamman blir utan pengar själv)

Så ja, mamman är fattig. Mamman har köpt dyra julklappar till sina yngsta i år. Inte för att pengar fanns, utan för att de var utan vinterjackor och därför fick såna i julklapp (vilket inte alls är bra köp eftersom varje vettig mamma borde väl begripa att den där vinterjackan är flera millimeter för lång och att den enda jackan som duger är den där som14-åringen hittade för 1600 kr)
Mamman studerar dessutom och fick bara ett halvt studielån i december.
Mamman försöker förklara att studierna är ett år till, att hon kommer att jobba i sommar och tjäna lite mera pengar under 10 veckor och sedan är det bara en termin kvar innan hon kan få en välbetald anställning för att bättre kunna försörja sin familj.

De förklaringarna köper inte en arg tonåring kan jag tala om.
För mamma skulle minsann ha skaffat sig ett riktigt jobb utan den här långa utbildningen och sen är det faktiskt så att om mamma bara hade skaffat sig en karl som hade pengar så hade hon inte varit en så usel mamma för då hade han minsann sett till att de kunde få allt de ville ha.
Men, eftersom mamma är en så usel person så är det ju ingen karl som vill ha mig. 
Mamma är ju till och med så värdelös att hon inte kan skaffa en riktig pappa till sina barn utan valde en missbrukare som inte tog hand om sina barn.
Sen såg hon dessutom till att han tog livet av sig.


Alltså är ALLT mammas fel.

Ja, jag vet att allt detta är tillfälligt. Jag vet att de älskar sin mamma. Jag vet att de har fel och att de egentligen inte menar vad de säger. Jag vet också att de själva är de som mår dåligt och jag vet att jag borde vara förstående.
Jag vet också att det här är tillfälligt. I morgon kan allt vara bra igen och vi trivs jättebra ihop.
Men ibland orkar man inte. Ibland blir det bara för mycket och man vill bara säga upp sig från uppdraget som tonårsmamma.
Skulle vilja tröstäta just nu, men eftersom jag är så otroligt fattig har jag inte råd att köpa mat och i vårt, faktiskt ganska välfyllda kylskåp är det inget jag vill tröstäta av. För mitt faktiskt ganska välfyllda kylskåp innehåller inga kakor, ingen choklad, ingen alkohol, inga mackor, bara en massa nyttigheter.

Så dumt. Men det är säkert mammas fel!