Fas 3, möjlighet eller fälla?

Då jag, i mars 2010 tog stegen från jobb och utvecklingsgarantins fas 2 till fas 3 upptäckte jag, till min häpnad att det kändes som om alla välfärdspolitikens rättigheter plötsligt rycktes bort. Jag har varit arbetslös periodvis även tidigare men denna känsla av totalt utanförskap i samhället kändes helt ny. 

Tredje fasen kommer man till när man varit arbetslös i 450 dagar. Då menar man inte öppet arbetslös hela perioden utan även praktikperioder och arbetsmarknadsutbildningar räknas in i 450 dagarna. Har man då, som i mitt fall, gått en utbildning under ett år för att bli CNC-operatör, därefter haft praktik 6 månader på en mekanisk verkstad där man sedermera fått anställning och sedan hinner arbeta 5 månader (6 månader gäller för ny a-kassa) innan ”industrikraschen” kommer 2008/2009. Tja, då har man redan kommit upp i 450 dagar och kommer direkt till fas3. Utan att varit utan sysselsättning nästan alls. 

Då jag frågade min arbetsförmedlare varför jag skulle placeras på en praktikplats under 2 år, med uppföljning endast en gång i halvåret, inte ha möjlighet till fortbildning eller praktik hos företag med anställningsmöjligheter fick jag svaret : ”Därför att, har man varit arbetslös så länge som 450 dagar har man bevisat för samhället att man inte VILL ha något jobb eller någon utbildning, helt enkelt att man är lat.” Detta uttalande är inte något som finns i något som helst dokument, det var de anledningar handläggarna fått muntligt från sina chefer när de informerades om de nya reglerna inom jobb och utvecklingsgarantin. Det är därför inget som går att vetenskapligt bevisa. 

I Sverige deltog i september 2011, ca 163 000 personer i olika program med aktivitetsstöd för arbetslösa. Av dem var ca 90000 i olika program med aktivitetsstöd varav ca 28 000 i sysslsättningsfasen (fas 3), allt enligt arbetsförmedlingens information om arbetsmarknadsläget för september 2011. 

Detta är fas 3: 

Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas 

Jobb- och utvecklingsgarantins tredje fas infaller efter 450 ersättningsdagar. Då 

erbjuds du en sysselsättning hos en anordnare (arbetsgivare) med arbetsuppgifter 

som annars inte skulle utföras och som kan ses som kvalitetshöjande. 

Sysselsättningen kan vara hos privata eller offentliga arbetsgivare, sociala företag 

eller ideella organisationer. 

Genom sysselsättningen får du en möjlighet att skaffa dig erfarenheter, meriter och 

färska referenser. 

Varje sysselsättningsperiod får pågå i högst två år. Du ska under denna tid 

fortsätta att söka arbete med stöd av oss på Arbetsförmedlingen samt ha fortsatta 

regelbundna kontakter med din arbetsförmedlare. 

Ersättning och försäkringsskydd 

Under tiden i sysselsättning kan du, om du uppfyller villkoren, få aktivitetsstöd från 

Försäkringskassan. I de fall som aktivitetsstöd inte utgår kan du, om du uppfyller 

villkoren, få försörjningsstöd från kommunen. 

Du är försäkrad för arbetsskada, 

sveda och värk med mera. 

Sysselsättningens omfattning 

Sysselsättningen ska motsvara den tid som du står till förfogande för arbete. Söker 

du arbete på heltid ska du således erbjudas en sysselsättning på heltid.” 

 

Vi tittar närmare på de olika punkterna i fas 3: 

Då erbjuds du en sysselsättning hos en anordnare (arbetsgivare) med arbetsuppgifter 

som annars inte skulle utföras och som kan ses som kvalitetshöjande. Sysselsättningen kan vara hos privata eller offentliga arbetsgivare, sociala företag eller ideella organisationer: 

Den arbetslöse erbjuds praktikplats hos företag/organisation/förening eller offentlig myndighet under en period av två år. För detta utgår en ersättning till praktikanordnaren på f.n 225 kr per dag för handledning. Där kommer en paragraf från Arbetsmarknadsdepartementets förordning in : ”När ekonomiskt stöd lämnas till privata arbetsgivare eller offentliga arbetsgivare vid drift av affärsverksamhet, ska Arbetsförmedlingen säkerställa att inte vissa företag eller viss produktion gynnas” 

Detta utesluter då de flesta mindre företag, då de oftast inte har några arbetsuppgifter som inte skulle kunna göras av en anställd. Det blir då svårt att undvika att företaget gynnas. Alltså är praktik hos ”vanliga” företag i princip uteslutna. 

Det går att få en praktikplats hos en ideell förening. Dock kom en ny regel under 2011 att praktikplatsen måste ha minst en anställd. Tyvärr är det ju så att anledningen till att föreningar tog emot många fas3:are är att de har uppgifter som behöver utföras men de har inte råd med någon anställd. 

Då återstår alltså sociala organisationer (t.ex Röda Korset, eller andra biståndscenter) och offentliga företag som kommuner, landsting, försäkringskassa osv. 

Genom sysselsättningen får du en möjlighet att skaffa dig erfarenheter, meriter och 

färska referenser: 

Naturligtvis finns det ”bra” praktikplatser där den arbetslösa får möjligheter till nya erfarenheter som kan påverka möjligheten till nytt arbete. Tyvärr finns det även exempel på praktikplatser där man blir ett medel för att dra in pengar. Ett exempel är i Sandvikens kommun där man startade en syverkstad som skulle serva kommunala förvaltningar och föreningar. Dock uteblev syuppdragen och de tio sykunniga arbetssökande som placerades i lokalerna fick ägna åtta timmar om dagen med egna handarbeten, medan kommunen fick 225 kronor per dag och person för att ha tagit emot praktikanterna. 

En sådan praktikplats verkar ju inte ge så stora möjligheter till att komma ut på arbetsmarknaden igen. 

Varje sysselsättningsperiod får pågå i högst två år. Du ska under denna tid fortsätta att söka arbete med stöd av oss på Arbetsförmedlingen samt ha fortsatta regelbundna kontakter med din arbetsförmedlare: 

Den arbetslöse kan placeras på samma praktikplats i upp till två år. Handlingsplanen som arbetsförmedlingen upprättar, skrivs på sex månader i taget, vilket betyder att man behöver bara ha kontakt med arbetsförmedlingen en gång i halvåret. 

Under tiden i sysselsättning kan du, om du uppfyller villkoren, få aktivitetsstöd från Försäkringskassan. I de fall som aktivitetsstöd inte utgår kan du, om du uppfyller villkoren, få försörjningsstöd från kommunen: 

När man är arbetslös en längre tid och kommit fram till sysselsättningsfasen (fas tre) har man i bästa fall 65% av den tidigare lönen i aktivitetsstöd från försäkringskassan. Har man inte tidigare haft inkomst från arbete har man rätt till lägsta dagersättningen (320 kr/dag).  Är man inte med i någon arbetslöshetskassa har man inte rätt till någon ersättning alls under fas tre-tiden utan är hänvisad till socialtjänsten. 

Sysselsättningen ska motsvara den tid som du står till förfogande för arbete. Söker du arbete på heltid ska du således erbjudas en sysselsättning på heltid: 

De flesta praktikplatser är på heltid. Många av praktikerna är nästan helt som vanliga avlönade yrken. Skillnaden är den att man får lägre lön och betalar procentuellt högre skatt (inga skattelättnader på aktivitetsstöd). Man får inte heller ersättning för resor till och från arbete inom egna kommunen och man saknar möjlighet att dra av för resorna i deklarationen. 

 

Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken i Sverige bygger på att alla har arbete och man brukar säga att under större delen av efterkrigstiden och fram till 70-talet hade vi full sysselsättning i landet. Efter 70-talet visar dock fakta på att en hel del arbetslöshet lever kvar även under högkonjukturerna. En av orsakerna till detta anses generellt vara rationaliseringen inom industrin men även neddragningarna inom den offentliga sektorn antas bidra till den fortsatt höga arbetslösheten. 

Någon forskare talar om ”en permanent arbetslös del av befolkningen” 
och frågan är om inte de som kommit så långt i sin arbetslöshet att de är inne i sysselsättningfasen/fas3 skulle kunna räknas dit. Deras inkomster krymper i takt med att arbetslöshetsersättningen minskar vilket i sin tur leder till fattigdom. Enligt socialstyrelsens rapport 2010 har inkomsterna ökat mera för höginkomsttagarna än för de med lägre inkomster vilket har gett ökade inkomstskillnader och ojämlikhet. Den grupp som har högst andel fattiga (disponibel inkomst på mindre än 60% av medianinkomsten) är de som står utanför arbetsmarknade och arbetslösa. 

EU betecknar denna fattigdom i sitt fattigdomsprogram från början av 1990-talet som ett beskuret medborgarskap: 

”Ett tillstånd som kännetecknas av att specifika sociala grupper systomatiskt och mer eller mindre permanent förnekas det minimum av sociokulturella, ekonomiska och politiska resurser och möjligheter som bedömts som nödvändiga för att upprätthålla en socialt acceptabel tillvaro” 

Hur går detta då ihop med vår välfärd? 

R.M. Titmuss ansåg att ”välfärdsstatens grundläggande funktioner är att ”säkerställa och garantera den enskilde individens behov och skapa grund för en samhällsgemenskap i vilken alla invånare har en social delaktighet.” 

Min tolkning av detta är att om man hamnat i en situation av lång/permanent arbetslöshet med därigenom sjunkande inkomster, står man utanför en stor del av samhället. Det finns inte ekonomiska förutsättningar till att delta i samhället på lika villkor som de med högre inkomst. Finns dessutom barn i familjen ställs även de till viss del utanför samhället. Biobesök, idrottsaktiviter, resor. Allt kostar pengar. Visserligen har kommunerna ett ansvar, kanske framförallt när det gäller barnfamiljer. Försörjningsstödet som socialtjänsten kan bidra med räcker bara till det allra nödvändigaste dvs mat, hyra och kläder. Svenska kommunförbundet kom med en rapport om kommunala framtider 2002 där man talade om att att utbetalningarna av socialbidrag minskat. . I samband med den nya ”arbetslinjen” som inleddes 2006 har dock denna trend svängt och försörjningsstöden ökar igen tack vare ändrade regler för både sjukförsäkringar och arbetslöshetsförsäkringar. 

 

Vad kan vi då göra åt det? Mitt förslag är att göra en ”Per-Albin Hansson”. Någonstans måste man sätta sej ner och fundera över : Hur ska vi ha det långsiktigt i det här landet? Vill vi ha en liberal välfärd eller vill vi ha en universell? Ska vi fortsätta att byta inriktning på välfärdspolitiken, eller som i mitt fall, arbetsmarknadspolitiken, vart fjärde eller vart åttonde år? 

Att ha en ”ickeklass” på 28 000 personer i vårt samhälle som lever i marginalen känns inte som ett hållbart alternativ, men kan vara svår att komma tillrätta med när man från samhällets sida inte kommit underfund om vilken välfärdsmodell man ska satsa på. 

Vi står inför helt nya utmaningar i vårt välfärdssamhälle och måste kanske tänka om