Arbetslöshet, pensionsålder och välfärd.

Att ha en massa i huvudet....

Senaste tiden har det varit en massa skriverier om en eventuellt höjd pensionsålder. Själva förslaget i sig kan jag i och för sej förstå tanken bakom, (Fyrtiotalisterna blir pensionärer, pensionärerna har bättre hälsa, medellivslängden ökar osv.) men så lyssnar man på många av de "blivande pensionärerna" som faktiskt längtar efter sin pension. Har man varit verksam i arbetslivet i 40 år så kan det ju vara så att man längtar alldeles otroligt mycket efter att äntligen få sluta jobba.

Sen kommer då resten av vad mina tankar upptas av: Jag läste nyligen en bok om socialpolitik i Sverige och bland annat tog den upp arbetslösheten. Författaren menade att sedan mitten av sjuttiotalet så har arbetslösheten landat på en viss nivå. Den minskar visserligen under högkonjukturer men det blir aldrig noll arbetslöshet. Enligt författaren (J.Pettersson) kommer det också alltid att förbli så.

Tog förresten fram lite statistik från arbetsförmedlingen från förra veckan om arbetslösheten, bara liksom för kul:

Kort om vecka 6 

Siffror inom parentes motsvarar siffror för år 2011. 

• 9 153 personer fick arbete (10 863)
• 21 857 nya lediga platser anmäldes (21 287)
• 8 555 anmälde sig som arbetssökande (8 070)

Idag är det stora fetstilsrubriker om hur otroligt hög arbetslöshet vi är på väg mot. Just idag förresten, så är det 68000 personer i Sverige som inte haft arbete de senaste 2 åren.

Detta är absolut inte ett inlägg i arbetsmarknadspolitiken och nej, jag ämnar inte gnälla över den sk "arbetslinjen" och nej, det handlar inte om huruvida jag tänker blått eller rött. Det handlar helt och hållet om hur det ser ut i dag.

Då till mina funderingar och undringar: Om vi nu i framtiden kommer att få leva med en viss procent arbetslöshet så betyder ju det att det alltid kommer att finnas arbetslösa? Eller? Finns det en annan verklighet än den jag lever i? Då kommer ju sedan frågan: Vilka ska vara arbetslösa? Ungdomarna? Ensamstående föräldrarna? De äldre?

Vilka är det förresten som ska försörja de arbetslösa?

Jag tror jag har kommit på det faktiskt. Förmodligen är det därför det är en så god idé att höja pensionsåldern. För då har vi en hel massa folk som bidrar till skatter och kan försörja de yngre som är utan arbete. Dessutom kan man ju faktiskt tänka sej att det vore väldigt lyckat ur ett helt annat perspektiv.

Som det är idag så går de allra flesta ut i arbetslivet vid ca 20 års ålder (utom de med akademisk utbildning, de måste gå färdigt högskolan också). Om vi då tänker oss att de äldre, de som har arbeten, arbetar i tio år till och vi dessutom räknar med att de yngre, de som ska ut i arbetslivet, är arbetslösa i tio år till. Då kommer de flesta att komma ut i arbetslivet vid 30 års ålder istället, vilket ju måste vara kanonbra!

Varför?

Jo: Vi klagar ju ofta över att vi inte hinner med våra barn när de är små. Detta borde ju vara en perfekt lösning för detta. Om alla skaffar sina barn innan de fyller 30 så är de ju ändå arbetslösa och kan vara hemma och spendera jättemycket tid med sina telningar. Perfekt!

Senare, när den äldre generationen går i pension och trettioåringarna kommer ut i arbetslivet är ju barnen större och klarar sej själva. Då spar vi även in på kommunala instanser, färre behöver barnomsorg. Visserligen kommer en hel del barnskötare och förskollärare att bli arbetslösa, men ändå...

Ett annat sätt att lösa den svenska ekonomin skulle ju i och för sej vara att vi behåller pensionsåldern, de yngre kan få jobben och betala skatter för att försörja pensionärerna, och de äldre (som vill alltså) får möjlighet att pusta ut efter ett långt arbetsliv och kanske till och med ha tid att ork att umgås med sina barnbarn. Till och med vara barnvakt någon gång i bland när deras föräldrar arbetar.

Men, men, det här är ju bara mina funderingar, och jag är ju bara en 43 årig socionomstuderande ensamlevande tonårsmamma som faktiskt har en tro till den välfärdsmodell Sverige en gång stakade ut.....jag är ju ingen förståndig politiker.

Men jag tänker! Jag tänker till och med så mycket så att jag var tvungen att damma av min gamla blogg som jag haft jättelänge utan att ens kommit mej för att använda.

Till nästa gång jag får för mycket funderingar i skallen: Arbeta på!